Det är inte ofta en debuterande
författare skriver en språkligt välskriven och engagerande roman.
Men det gör Erika Olofsson Liljedahl, det är en sann njutning att
läsa boken.
”Nog finns det mål och mening i vår
färd. Men det är vägen, som är mödan värd” Karin Boyes ord
passar mycket bra på den här boken.
Jag känner att berättelsen
delvis handlar om Elis resa till vuxenvärlden, resan som slutligen
kommer att göra honom fri att tro på sin egen inbyggda kraft.
Världen visar sig vara mycket större på alla sätt och vis, än
vad han tidigare vetat. Storasyster Signe är som hon alltid har
varit och ändå inte. Hon hör inte havets lockande toner på samma
sätt som han. Allt är inte som han tidigare trott.
Det är sent 1920-tal i Bohuslän och
boken inleds vid havet. Det enda som hörs är årornas möte med
vattnet och så en mås, förstås. Det är Elis far som ror, dimman
är tät men fiskarna ska tas upp ur näten och Elis ska sedan sälja
dem i byn. Far försörjer familjen genom fisket, men fisket håller
på att förändras, för att fiska på djupare vatten behövs annan
utrustning. Denna morgon känner Elis en oro i kroppen, hans äldre
syster har inte sovit i sin säng i natt. Var är Signe? Fadern
svarar vresigt.
Signe är ljusstrålen i Elis liv, hon
är glad och pratsam. Och nu är hon borta. Det är så tyst.
Sorgesamma saker händer, en skrämmande familjehemlighet avslöjas,
och Elis ger sig tyst iväg med en enda avsikt: att hämta hem Signe
så att de kan bli en familj igen.
Vi får följa Elis mödosamma väg
till Höganäs och de människor han möter på vägen. Han har inte
mycket pengar, bara det han hittade i moderns burk och några råa
potatisar och en sillburk. Han ska färdas långt. Han vet inte hur
långt eller hur lång tid det kommer att ta, men det måste gå.
Signe ska hem! Han är fast besluten.
Det är en finstämd roman som
verkligen berör på djupet. Människorna och naturen skildras så
att de nästan går att ta på. Dimman kyler, måsarna skriker,
hissen ner i gruvan får det att hisna i maggropen. Tänk att någon
kan skriva så här underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar