Som barn lyssnade jag ofta till min
fars och hans vänners samtal om Mannerheim och förlusten av Viborg.
De diskuterade alternativa slutscenarior, men jag var för liten och
för ointresserad för att ens försöka förstå och komma ihåg.
Jag minns den vördnad med vilken Mannerheims namn nämndes och det
fanns även andra namn som fastnade: Molotov och Chiang Kai-shek (min
fars åsikt var att Kina skulle bli nästa stormakt). Under
historielektionerna i skolan mer eller mindre ”sov” jag, det var
så ointressant. Svenska kungar hit och dit och så årtal som skulle
pluggas in, och aldrig fick jag något grepp om vad som skedde i den
övriga världen under samma tid.
När jag läser Dag Sebastan Ahlanders
bok ”Gustaf Mannerheim” då först får jag klart för mig vad
mitt födelseland gick igenom under de här svåra åren. Finland
satt obönhörligt i kläm mellan två stormakter, ett balansnummer
som när allt annat var förlorat, tillföll Mannerheim, en redan då
gammal och sjuk man. Jag minns alla gravarna på kyrkogården, alla
unga män som förlorats i ett krig för att få behålla Finlands
självständighet.
För några år sedan såg jag ett
amerikanskt TV-program som nämnde att Finland var det enda land som till fullo betalat sitt krigsskadestånd. Och jag undrade, varför
skulle Finland dömas att betala ett krigsskadestånd? Det är ju
som att David skulle behöva straffas för att stenen träffat
Goliat? Det är segraren som bestämmer och utkräver skadestånd,
oavsett vem som angrep vem, och i vilket syfte. Stalin krävde
skadestånd och västmakterna höll med.
Gustav Mannerheim var helt klart en av
de stora männen i vår tid. När han avled var jag tre år gammal.
Det krävdes mycket av denna man och han levererade, så gott han
kunde. Han var Finlands vita general, som sedan blev Finlands
marskalk, och även om han inte var politiker så var han den som
alla vände sig till när det blev kris. Efter frihetskriget eller
Finska inbördeskriget, gick han i ”frivillig landsflykt” när
politikerna inte längre ville veta av honom. De ofattbara grymheter
som gjorde att många röda dog svältdöden i fångläger eller
arkebuserades av de vita, den segrande makten, fyllde rapporter som
oroade honom.
Dag Sebastian Ahlanders bok ger en
inblick i Mannerheims otroliga pliktkänsla, att alltid finnas där
när landet krävde. Han var krigsutbildad i Ryssland, aristrokrat
och svensktalande finländare, och ändå var det han som gav alla, som inte kunde ta till sig kommunismens lära, hopp när Finland försökte klara sig undan bolsjevikandan i
Ryssland efter den ryska revolutionen.
Även om man inte gillar att läsa om
krig och umbäranden, så är detta en intressant och, framför allt
för mig som är född i Finland, en lärorik bok. Det var en hel del
som censurerades i Finland när jag växte upp, böcker som var förbjudna,
saker som inte skulle talas om. Jag tror att åtminstone en
generation växte upp utan att riktigt förstå historien.
Läs den här boken! Den är lättläst
och fram träder en fascinerande och plikttrogen gestalt, en människa
utöver det vanliga.
Det fotografi som fångar mitt intresse
mest är när Hitler (och som författaren skriver) mer eller mindre
förälskat tittar på Mannerheim under middagen. När Mannerheim
fyllde 75 år (1942) dök Hitler oinbjuden upp. Mannerheim hade, för
att slippa uppvaktningar, beslutat att fira ute i fält så enkelt som
möjligt, och nu fick Hitler inta födelsedagsmiddagen i en tågvagn
och med en Mannerheim som inte hade för avsikt av avstå från sin
rökning efter middagen - och så blev det. Renlevnadsmannen Hitler
fick finna sig i sitta i en rökfylld kupé, rök steg inte bara från
Mannerheims utan från övriga finska officerares cigarretter. Tyska
delegationen fasade ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar