måndag 6 mars 2017

Gustaf Mannerheim – Dag Sebastian Ahlander

Som barn lyssnade jag ofta till min fars och hans vänners samtal om Mannerheim och förlusten av Viborg. De diskuterade alternativa slutscenarior, men jag var för liten och för ointresserad för att ens försöka förstå och komma ihåg. Jag minns den vördnad med vilken Mannerheims namn nämndes och det fanns även andra namn som fastnade: Molotov och Chiang Kai-shek (min fars åsikt var att Kina skulle bli nästa stormakt). Under historielektionerna i skolan mer eller mindre ”sov” jag, det var så ointressant. Svenska kungar hit och dit och så årtal som skulle pluggas in, och aldrig fick jag något grepp om vad som skedde i den övriga världen under samma tid.

När jag läser Dag Sebastan Ahlanders bok ”Gustaf Mannerheim” då först får jag klart för mig vad mitt födelseland gick igenom under de här svåra åren. Finland satt obönhörligt i kläm mellan två stormakter, ett balansnummer som när allt annat var förlorat, tillföll Mannerheim, en redan då gammal och sjuk man. Jag minns alla gravarna på kyrkogården, alla unga män som förlorats i ett krig för att få behålla Finlands självständighet.

För några år sedan såg jag ett amerikanskt TV-program som nämnde att Finland var det enda land som till fullo betalat sitt krigsskadestånd. Och jag undrade, varför skulle Finland dömas att betala ett krigsskadestånd? Det är ju som att David skulle behöva straffas för att stenen träffat Goliat? Det är segraren som bestämmer och utkräver skadestånd, oavsett vem som angrep vem, och i vilket syfte. Stalin krävde skadestånd och västmakterna höll med.

Gustav Mannerheim var helt klart en av de stora männen i vår tid. När han avled var jag tre år gammal. Det krävdes mycket av denna man och han levererade, så gott han kunde. Han var Finlands vita general, som sedan blev Finlands marskalk, och även om han inte var politiker så var han den som alla vände sig till när det blev kris. Efter frihetskriget eller Finska inbördeskriget, gick han i ”frivillig landsflykt” när politikerna inte längre ville veta av honom. De ofattbara grymheter som gjorde att många röda dog svältdöden i fångläger eller arkebuserades av de vita, den segrande makten, fyllde rapporter som oroade honom.

Dag Sebastian Ahlanders bok ger en inblick i Mannerheims otroliga pliktkänsla, att alltid finnas där när landet krävde. Han var krigsutbildad i Ryssland, aristrokrat och svensktalande finländare, och ändå var det han som gav alla, som inte kunde ta till sig kommunismens lära, hopp när Finland försökte klara sig undan bolsjevikandan i Ryssland efter den ryska revolutionen.

Även om man inte gillar att läsa om krig och umbäranden, så är detta en intressant och, framför allt för mig som är född i Finland, en lärorik bok. Det var en hel del som censurerades i Finland när jag växte upp, böcker som var förbjudna, saker som inte skulle talas om. Jag tror att åtminstone en generation växte upp utan att riktigt förstå historien.

Läs den här boken! Den är lättläst och fram träder en fascinerande och plikttrogen gestalt, en människa utöver det vanliga.

Det fotografi som fångar mitt intresse mest är när Hitler (och som författaren skriver) mer eller mindre förälskat tittar på Mannerheim under middagen. När Mannerheim fyllde 75 år (1942) dök Hitler oinbjuden upp. Mannerheim hade, för att slippa uppvaktningar, beslutat att fira ute i fält så enkelt som möjligt, och nu fick Hitler inta födelsedagsmiddagen i en tågvagn och med en Mannerheim som inte hade för avsikt av avstå från sin rökning efter middagen - och så blev det. Renlevnadsmannen Hitler fick finna sig i sitta i en rökfylld kupé, rök steg inte bara från Mannerheims utan från övriga finska officerares cigarretter. Tyska delegationen fasade ... 


Adlibris Inbunden Bokus Inbunden  E-bok

Inga kommentarer: