måndag 12 februari 2018

Min kamp 1 - Karl Ove Knausgård


Jag hade aldrig kommit fram till läsningen av ”Min kamp” om jag inte en dag upptäckt en förfrågan på Facebook om någon var intresserad av att läsa boken/böckerna i läsecirkelform. Jag hoppad på. Tänkte att det får bära eller brista, jag älskar ju att läsa. Jag lånade första delen på biblioteket och vi ska läsa 200 sidor fram till den 20 denna månad. Men - när jag hade börjat kunde jag inte sluta! Ja, jag har aldrig deltagit i en läsecirkel förut och jag misslyckades tydligen totalt i den här. Det ska i alla fall bli intressant att få de andras synpunkter på boken.

Det var trögt i början, döden och Karl Ove Knausgårds uppväxt och hans relation med fadern. En far som han inte förstod sig på. Och däremellan barn som ska lämnas på dagis. Året är 2008 och det är Knausgårds andra äktenskap. Han är trebarnsfar.

Jag förstod inte Knausgårds barn- och ungdomsår i början av boken, jag uppfattade honom som lite känslokall. Långa meningar, långa stycken och väldigt få uppdelningar i kapitel. Kanske var jag oengagerad.

Så händer något. Hans far dör och nu tar han itu med de svåra känslorna. Hatkärlek, skulle jag beskriva det som - och här kan jag känna igen mig. Föräldern som aldrig egentligen ser dig, där du inte riktigt duger - men det är din egen uppfattning! Ingen annans! Tänk bara på ”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Jan Myrdals skildring av sin uppväxt har jag inte läst.

Föräldrarna är inte de vi kräver att de ska vara, de är människor som gör så gott de kan med de erfarenheter de har av livet. Och det är barnens uppgift att frigöra sig - på alla plan. Kanske i en ideal värld kan de mötas igen innan döden hemsöker den ena av dem.

Hatkärlek, men i det här fallet, kanske mer kärlek - det är det som verkligen tar tag i mig. Kanske är det inte författarens intention, men det är det jag upplever. Så är det med verklig konst – allt finns hos betraktaren, eller i det här fallet läsaren. ”Jag är bättre än du! Jag ska bli något! Du ska få se!” och så händer det.

Föräldern dör och faller från den oförklarlige främlingen på piedestalen till en människospillra som går under i alkoholens förstörande värld.

Knausgårds beskrivning av att komma hem till farmodern efter det att hon hittat hans far död griper tag. Huset är skitigt i ordets sanna bemärkelse och fullt med tomflaskor. Han och hans bror skurar samtidigt som de försöker att inte störa den gamla farmodern alltför mycket. Han gråter och städar. Städar huset och själen. Gråten kommer helt oväntat. Förfallet är inte bara huset, det är även människan. Faderns förfall och farmoderns förfall. Ålderdomen är inte vacker och snart är vi alla där. Ålderdomen gör inte skillnad på dig och mig.

Ibland är Knausgård osäker på om hans far verkligen är död. Han hör honom komma i trappan. Igenkänningen infinner sig hos mig även här. Många, många gånger högg det tag i mig: ”Jag har glömt att ringa min mamma!” - Flera månader efter hennes död.

"Jag börjar visst virra lite", säger farmodern. Hon luktar piss och det blir pölar under stolen. Hur ska två unga karlar få henne tvättad?

Jag ser mitt eget förfall. Minnet som inte längre är vad det varit. Och det är nog det som är stor litteratur: Att beskriva livet så att dina läsare kan känna igen sig ibland. Och det existentiella i att barn både idealiserar och inte förstår sina föräldrar och sorgen när barnet inser det inte var på det sätt som barnets ögon uppfattade det. Föräldern var en människa, varken mer eller mindre. Och kravet barnet ställde var kanske för högt.

Barn är till låns, men föräldrar är också till låns.

När jag läser vad jag skrivit så låter det som det här är en tung bok att läsa, så är det inte! När Knausgård skriver om att alla hem har en speciell doft/lukt och när barnet Knausgård kommer hem kan han känna i luften att nu är farmodern på besök, då kommer jag ihåg min egen barndom i byn. Alla hem hade olika luktförnimmelser och jag skrattar när jag tänker på när min äldre syster berättade att när hon kom hem från skolan, så sniffade hon på köksstolarna och visste precis vilka som varit på besök hos vår farmor. Kanske är det tur att vårt luktsinne blir sämre när vi växer upp.

Det finns fem delar till att läsa, men nu måste jag ta en paus och läsa något annat. För den här boken berör - djupt!

(Har du läst boken? Dela gärna med dig av din upplevelse av den till mig!)

Adlibris Pocket Ljudbok Bokus Pocket E-bok