torsdag 7 juni 2018

Störst av allt - Malin Persson Giolito


När jag läste min första bok av författaren, så skrev jag på min blogg (Metrobloggen har gått i graven) att jag tycker att Malin Persson Giolito skriver bättre än sin far, Leif GW. Det håller jag fast vid!

Boken ”Störst av allt” presenteras på omslaget som en rättegångsthriller - nja, thriller är nog att ta i. Det är snarare en roman, bitvis spännande, och den unga berättande flickans tankar går än hit och än dit. Samtidigt gör hon observationer om de vuxna i sin omgivning som ibland är hysteriskt roliga.

Bakgrunden till rättegången är en skolskjutning i Djursholms allmänna gymnasium. Ett påhittat gymnasium där överklassungdomar blandas med några invandrarungdomar och en lärare som vill väl, men så går allt åt fanders.
Efter skjutningen arresteras Maja (Maria Norberg) anklagad för att tillsammans med sin pojkvän Sebastian ha planerat skjutningen. Dessutom hittas en bomb i Majas skåp. Maja har skjutit sin bästa vän Amanda och även Sebastian till döds efter att Sebastian mejat ner klassen. En elev överlever och vittnar mot Maja.

När Sebastian börjar intressera sig för Maja så blir Majas föräldrar alldeles till sig. Här finns både pengar och en inflytelserik far. Den första sommaren med Sebastian blir ett liv i lyx och Maja och hennes kompis Amanda imponeras. Båda flickorna hör till vad vi vanliga kallar den rika överklassen, men även där finns olika nivåer och vad skulle vara bättre än att flyttas upp ett trappsteg, så Majas föräldrar understöder relationen.

Maja kommer i kontakt med droger och inser innerst inne att det här är nog inte så bra. Sebastian har problem och Maja söker sig till en annan ung man, och trots att han inte vill ha en riktigt relation, bryter hon med Sebastian. Detta får följder och Maja känner både ansvar och krav att hon ska göra det rätta.

Det är Maja som berättar historien under rättegången, med tillbakablickar och ibland förvirrade tankar. Hon får sömnmedel för att kunna sova i häktet och hennes ibland lite avtrubbade känslor och berättelse kan kanske ha sitt ursprung i de lugnande medlen, eller i en chock av hur allt förändrats. Hennes föräldrar ser till att hon för det bästa försvar som går att få, men ingen kan garantera hur utfallet blir.

Är ett domslut rättvist? Skiljer domslut sig åt beroende på vilken ställning och pengar den åtalade har tillgång till? Finns rättvisa över huvud taget? Det är tankar som far genom mitt huvud under läsningen och jag har ingen aning om hur boken kommer att sluta. Det som åklagaren lägger fram och senare försvarsadvokatens utsago får mig att svänga hit och dit.

Boken är riktigt bra, från början till slut.


onsdag 6 juni 2018

Neapelsviten - Elena Ferrante


Jag fick en pocket av en reskamrat under vistelsen i Spanien. Det var den första boken i Neapelsviten av Elena Ferrante. Lite trög, tyckte jag den var i början, men sedan kunde jag inte sluta läsa. Det var de många namnen (smeknamnen) som var min stötesten när jag började läsa.

Elena Ferrante är en ny bekantskap för mig och namnet är en pseudonym. Kan ju vara ett försäljningstrick, men vem är hon eller han? Jag tror att det är en kvinna. Elena Ferrante har skrivit under pseudonym i många år och hon har varit produktiv.

Det här är riktigt stor litteratur. Böckernas berättarröst är Elena Greco, eller Lenuccia eller Lenù och hon är född 1944, bara några år tidigare än jag. Här skildras inte bara uppväxten i ett fattigkvarter i Neapel utan även de politiska skeendena, camorran m.m. Det är berättelsen om två väninnor, där den enda lyckas ta sig bort genom akademiska studier till ett liv som hyllad författare. Men är det så? Har Elena verkligen kommit loss från fattigkvarteret eller bor en del av henne kvar.

Första boken börjar med att den numera etablerade författaren Lenuccia blir kontaktad av Lilas son - Lila har försvunnit. Han tror att mamman är hos Lenuccia, men de har inte haft kontakt på många år. Lila heter egentligen Raffaella, men kallas också Lina. Lenuccia och Lila var kamrater redan under uppväxten. Vänskapen har hela tiden varit tveeggad. Lila var den som var smart, men Lenuccia var den som satsades på och som fick studera.

Deras vänskap bygger, förutom på att de ställer upp för varandra i utsatta lägen, även på ren konkurrens. Ibland är de rivaler om samma man. Ibland sårar de varandra medvetet. Ibland skriver Elena som om Lila var den onda och hon själv den goda. Ibland är de nästan sammanblandade i samma person.

Elena känner sig ofta underlägsen, men det tror jag även att Lila känner. Ibland förstår de varandra inte alls, ibland är de ifrån varandra under långa perioder. Ibland är Lenuccias känslor nästan hatiska.

Lilas försvinnande blir upphovet till Lenuccia skriver deras historia, något hon dyrt och heligt lovat Lila att aldrig göra. Kanske kommer skrivandet att tvinga Lila att ta kontakt?

Den stora personligheten i romanbygget är den smarta, magra, kvicka Lila. Hon som inte gör det man förväntar sig av henne. Hon står upp när det blåser motvind. Trots all hennes inneboende styrka går det aldrig riktigt bra för henne under längre perioder. Hon gör stordåd, men hon drabbas också av något som hon kallar ”gränsupplösningen” då hon ser världen och omgivningen annorlunda. Och nu har hon försvunnit.

Det här är fyra böcker väl värda att läsas!

Min fantastiska väninna Pocket E-bok
Hennes nya namn Pocket E-bok 
Den som stannar, den som går Pocket Ljudbok
Det förlorade barnet Pocket  Ljudbok

lördag 28 april 2018

Omgiven av idioter - Thomas Eriksson


Aha-upplevelser utlovas” står det kaxigt på omslaget. Jamenvisst, det är inte långt inne i boken innan jag känner igen mig själv som i huvudsak en blå person. När Thomas Eriksson skriver att den blå personen är den som packar upp Ikeapaketet, sorterar delarna och räknar dem noggrant, sedan följer bruksanvisningen slaviskt = det är jag! Så gör jag, dessutom limmar jag för säkerhets skull bottnen i lådorna med trälim. Å andra sidan så sitter möbeln ihop intill döddagar! Jag lever efter mottot: gör saker och ting ordentligt så behöver du inte göra om.

När jag läser vidare identifierar jag genast både en röd, en grön och en gul person i vår bostadsrättsförening. Det är kanske därför vi fungerar så bra tillsammans? Den röda driver på, den gröna sitter tyst och framför sin åsikt endast om man frågar, den gula ser till att hela styrelsen håller ihop är smidig och medlar och jag som den blå dokumenterar.

Man kan ha olika åsikter om att dela upp människor i olika karaktärstyper och lite schablonmässig är nog den här uppdelningen kanske. Vi är alla olika, men färgerna är lätta att ta till sig och även om förklaringen är grovhuggen till varför de olika karaktärstyperna reagerar som de gör, ger den ändå en viss vägledning till varför människor reagerar så olika. Huvuddraget hos mig själv är det blåa, men jag har en hel del rött i mig också och så små, små stänk av både grön och gul. Och så är det, det är det dominerande draget som anger färgen, sedan finns även drag av andra färger i en och samma person.

Boken verkar först och främst vända sig till chefer och säljare, men alla kan ha nytta av den i umgänget med andra. Den är småtrevlig och intressant och jag har ställt mig i kö på biblioteket för ”Omgiven av psykopater” av samma författare.


måndag 16 april 2018

Behandlingen - Mo Hayder


Så otäck! Ibland blir jag illamående och får snabbläsa för att stå ut. Ändå måste jag läsa vidare.

Boken handlar om pedofiler och ett sinnessjukt odjur som attackerar en familj med en liten pojke. Mamman och pappan hittas fjättrade och helt uttorkade i ett hus, deras pojke är försvunnen. Jack Caffery berörs djupt av utredningen och är själv rädd att han ska kunna behålla fokus och lugn.

Jacks bror försvann när de var barn och återfanns aldrig. I grannhuset bor den man som ansågs vara den skyldige. Jack bor kvar, han kan inte flytta, han vill ha svar. Jack övertog föräldrahemmet, och pedofilen i grannhuset trakasserar honom genom att ständigt lämna skriftliga meddelanden och kryptiska ledtrådar om vad som kan ha hänt hans bror – eller bara ställa sig och stirra in genom fönstret.

Det här är ingen deckare för kräsmagade. Jack Caffery är inte heller någon hjälte, även om han drar riktiga slutsatser ibland. Han är komplicerad, ibland rent av frånstötande och dessutom har han en kärleksrelation med ett brottsoffer och hon är lika skruvad. Det här är en bok som innehåller udda människor. Tracy - som Jack identifierat genom en pedofilfilm och söker upp för att han tror att hon kan ha upplysningar om hans bror - är en sådan. Hennes rökande och spottande av slem i en kopp förutom hennes känslokyla ger rysningar längs ryggraden.

Den unga pojken är fortfarande försvunnen och Jack inser att polisen inte kommer att hitta honom vid liv. Samtidigt samarbetar inte föräldrarna, de döljer något. Jack misstänker att förövaren kommer att slå till igen, och han känner sig oerhört frustrerad. Han får rätt.

När upplösningen så småningom kommer i slutet, så är brottet ännu värre än jag hade förväntat mig. Mo Hayder är en skicklig deckarförfattare, men läsaren får vara beredd på vidriga människor och brott.

Utkom på Modernista år 2015.


söndag 8 april 2018

Två deckare av Mo Hayder och en av Dror Mishani


Efter det att jag läst ”Försvunnen” fick jag blodad tand och läste de två deckarna som föregick ”Försvunnen”, dvs. ”Ritual” och ”Hud”. Jag får lov att erkänna att de båda faktiskt var lite i mastigaste laget för mig vad gäller blod och död. Men, spännande var de båda och gav också svaret på varför Flea i boken ”Försvunnen” tittade till ett lik som hon gömt.

Jack och Flea, det är huvudpersonerna - förutom ”den vandrande mannen” förstås, vars sällskap Jack söker titt som tätt - han vet inte var han ska hitta honom, men han åker runt och håller utkik efter en lägereld i mörkret. På något sätt hoppas Jack att den vandrande mannen ska kunna ge Jack svar på livsproblemen, han tror sig känna av att den vandrande mannen är synsk.

Poliserna Jack och Flea brottas med egna livsproblem. Fleas föräldrar försvann vid en dykning och Jacks bror försvann när de båda var barn, offer troligtvis för en pedofil. Den enda familj Flea har kvar är den yngre brodern, men brodern drar med sig det ena problemet värre än det andra.


Här är det mycket av allt. Tragedi. Vånda. Ond bråd död. Magi och afrikansk ”religion”. ”Ritual” startar med att Flea, som är polisdykare, hittar en hand, men resten av kroppen är försvunnen. Båda böckerna hör ihop, så läs dem båda.

Mo Hayder skriver i ett efterord lite om sitt förhållande till sin huvudperson Jack Caffery. ”Jag tänker inte förneka det: kriminalkommissarie Jack Caffery är min affischpojke. Min älskare, min pojkvän, min petit copain. När jag skapade honom skapade jag min fantasiälskare.” Det var ord och inga visor det!

”Utsuddade spår” är raka motsatsen till Mo Haydens kriminaltrillers. ”Utsuddade spår” är skriven av Dror Mishani och utkom på hebreiska 2011. Jag skulle kanske hellre kalla den roman, även om huvudpersonen är polisinspektör. Här skrider handlingen långsamt fram, spänningsmomentet saknas helt och även om den är välskriven blir jag något uttråkad ibland.

Huvudpersonen polisen Avraham är en antihjälte, han har fel gång på gång. När en orolig mor kommer in på stationen och vill anmäla sin tonåriga son försvunnen så förklarar han för henne att han säkert bara gett sig av, i Israel har vi inte den typen av brott. Och orsaken till att det inte skrivs några kriminalromaner i Israel beror på att den typen av mördare och brottslingar bara inte existerar. Men pojken är försvunnen och förblir försvunnen.

Och Avraham blir tvungen att starta en utredning. Även när utredningen är slut och fallet avslutat, så kvarstår osäkerhetskänslan: Är det verkligen det som har hänt? Ur romansynpunkt är boken fantastisk med fina personporträtt, men ur deckarsynpunkt: Njae ...

torsdag 22 mars 2018

Två deckare - men så olika!


Försvunnen - Mo Hayder


Mo Hayder är en helt ny bekantskap för mig och en riktigt trevlig läsning dessutom. Hon skriver om en kriminalare som heter Jack Caffery och även om böckerna är en serie så gick den här i alla fall att läsa helt fristående. Jag har redan reserverat ytterligare två deckare av henne på biblioteket.

En man i en gummimask hoppar in i bilen just som kvinnan lastar in varorna i bilen. Han försvinner med bilen och barnet i baksätet. Det är bara början. Fler barn försvinner på liknande sätt och mannen verkar precis veta var övervakningskameror och vägkameror finns. Han ligger hela tiden flera steg före polisen, som här famlar mer eller mindre i blindo och följer det ena hugskottet efter det andra. Det enda de vet med säkerhet är att det inte är fråga om någon vanlig kidnappning, ingen lösensumma begärs, men däremot skriver kidnapparen brev till föräldrarna och talar om vad han gör med deras dotter. Har polisen någon chans att hitta barnen levande?

Håll i hatten och läs en riktigt spännande deckare, där det tar lång tid innan plötsligt alla bitar faller på plats. Det blev en läsarnatt i stället för en sovarnatt och det är nog ett bra betyg. Den utgavs av Modernista 2017. Originaltitel ”Gone”.


Oanade konsekvenser - Elizabeth George


Jag gillar Elizabeth George, även om jag kanske inte tycker att den här boken hör till hennes bästa. Den är intressant och lite småmysig, som det ofta är när det gäller Lynley och Havers. Här jobbar Barbara Havers under hotet att bli förflyttad och en sekreterare på avdelningen försöker ändra på Barbaras klädstil och kanske även få till lite romantik, så hon tar med Barbara på speed-dating.

Lite udda människor befolkar berättelsen där Caroline Goldacre står i särklass, med ett uppblåst ego av oanade mått. Dessutom är hon helt odräglig, men är hon i stånd att begå mord? Frågan uppstår när hennes arbetsgivare feministen Clare Abbot plötsligt och oväntat avlider på ett hotell i vad som först tros vara hjärtsvikt, men som senare visar sig vara mord. Clare ursäktade alltid anställningen av Caroline med att det är synd om Caroline, hennes son begick självmord och hon har inte kunnat komma över sorgen. Sonens flickvän är av en helt annan åsikt, hon anser att sonens problem och hans självmord helt och hållet berodde på modern. Familjen Goldacre är en familj med stora konflikter.

Boken har drygt 600 sidor och även om den inte är en bladvändare, så hade jag inte velat ha den oläst. Boken utgavs av Norstedts 2016, originaltitel ”A Banquet of Consequences”.



söndag 11 mars 2018

Min kamp 2 - Karl Ove Knausgård


Så har jag äntligen kommit igenom bok två i Karl Ove Knausgårds bastanta serie som baserar sig på hans liv. Det är för den skull inte en självbiografi - jag känner ändå att detta är litteratur först och främst men som hämtat det mesta ur hans eget liv. Det är det inte en kronologisk eller kanske i alla delar en sann berättelse, men den ligger tillräckligt nära för att kunna vara det.

Det som gör det jobbigt att läsa är inte prosan som flyter lätt och berättande, utan de långa meningarna, men framför allt de långa styckena och avsaknaden av kapitelindelning. Det är inte lätt att hitta ett bra ställa att lägga ifrån sig boken när ögonen vill sova på kvällen. Ett stycke sträcker sig gärna över flera sidor.

Det här är Lindas bok, Karl Ove Knausgårds frus bok. Nästan allt handlar om henne, hur de möttes, det liv de ville ha tillsammans, vardagens förtretligheter - som den ryska kvinna som förpestar deras liv i lägenheten i Stockholm. Äktenskapets alla fallgropar och stormiga känslor. Och Lindas sjukdom, som gör att hon inte orkar, att hon kastas mellan mani och depression.

Vi tillhör olika generationer, Karl Ove Knausgård och jag, det är tjugo års skillnad - nästan på dagen. Därför förvånas jag mycket över att han känner sin mansroll förnedrad när han drar sin förstfödda i vagn genom staden. Herregud, karlen är tjugo år yngre, hur i hela fridens namn är detta möjligt? Vad hände egentligen med vår jämställdhet? Varför är vissa sysslor kvinnosysslor och just för den skull förnedrande? Som tur är förbleknar hans känslor med varje nytt barn som föds.

Jag rycks med när Knausgård berättar om sin förstföddas födelse - Lindas kamp och han som gör vad han kan för att hjälpa till. Det är en nervknipande och kärleksfull berättelse om hans hustrus kamp i förlossningsrummet och hans deltagande, och det lilla liv som kommer till världen, ett liv som de båda ska lära känna. Det är en vacker och berörande skildring.

Däremot blir jag uttråkad när han och hans vän Geir navelskådar sina liv på krogen, eller kanske är det filosofi det handlar om? Jag tror inte riktigt på de känslor som Knausgård framför om Jantelagens alla förringanden, jag tror inte på honom när han skriver om att han inte tror att han är någon. Beviset finns framför mig - i en bok som ingen med Jantelagens alla bojor hade kunnat skriva.

Det finns roliga passager också, som när han och Linda möter den som Knausgård beskriver som en hobbitlik, liten man, med nattsvarta ögon, vars blick ger Knausgård kalla kårar och han fråga Linda: Såg du honom? Och hon svarar: Det var Lars Norén.

Ja, jag kommer att läsa nästa bok också, men jag behöver nog en liten paus emellan böckerna med lite underhållningslitteratur - troligtvis en deckare.

Adlibris Pocket Bokus Pocket E-bok