lördag 13 december 2014

Knud, den store – Hanne-Vibeke Holst

Jag tar mig an romanen, över 500 tätskrivna sidor, lite lojt till att börja med. Hon är mångordig Hanne-Vibeke Holst, men jag har ju älskat hennes tidigare böcker, så jag tänker inte ge upp - även om jag tycker skildringen av faderns uppväxt är lite för långrandig och bitvis tråkig. Det är först när fadern möter sin blivande fru som romanen tar riktig fart.

Kanske var jag just då inte upplagd för en stor roman, för det är det den är, och den växer hela vägen genom alla de drygt femhundra sidorna och i slutet deltar jag i sorgen när jag lever mig in i dödskampen tillsammans med familjen som vakar runt dödsbädden. Där finns hans föräldrar och hans tre döttrar, de barn som han sagt upp bekantskapen med. Till slut försonar Knud sig både med livet och med döden. Jag inser att uppväxtskildringen är direkt central för hur författaren och diktaren Knud Holst liv utvecklade sig.

Det är en stor författare som kan ta sig an en förälders historia med så mycket sympati och kärlek, och ändå inte väja för mörkret. Knut Holst drömde och hade bestämt sig för att skriva "den stora romanen", nu är det i stället hans dotter som gör det och låter fadern bli huvudfigur. Hon låter berättelsen till fullo bli hans, hans tankar, hans känslor, hans tillkortakommanden och hans drömmar. Han hade säkert velat skriva en annan berättelse om sitt liv, en mer grandios berättelse.

Knud Holst föddes i en fattig familj, hans föräldrar hade inte ens kläder till barnet när det föddes. Föräldrarna var religiösa men hans intellekt kunde inte acceptera gudstron utan han tog tidigt avstånd. Han var intelligent men lite annorlunda, en tänkare, en känslig och lite klen pojke som lyckas få en läkare att skriva ett intyg så han inte behöver delta i skolgymnastiken. Det var viktigt för honom att vara bäst och det var han inte i gymnastiken. Han var en god tecknare och han skrev - han ville bli stor inom litteraturens område!

Drivkraften hade han inom sig, men ändå kände han sig utanför även efter det att han gjort sin strålande debut med diktsamlingen "Dementi". Navet och styrkan finns hos Kirsten (Ba), hans fru. Hon är hans allt, hans musa, hans glädje, hans tröst. Knud förstår sig inte på pengar, han lever i nuet och i optimismen att han ska skära guld med sin penna. Hans livstil är prålig, han måste visa att han betyder något.

Han lånar pengar och det är Bas förtjänst att de reder upp ekonomin i sista stund, gång på gång, ytterligare en respit. Däremellan levs livet glatt med fester och resor. Han drabbas av skrivkramp, han måste skriva bättre, men det går inte. Han ska skriva en stor roman, men inspirationen tryter. Alkoholen blir en tröst. I stället blir det hustrun som skriver och drar in pengar. När de två äldsta döttrarna flyttat hemifrån gör även Ba det tillsammans med den yngsta dottern och även om hon en längre tid förberett Knud på att hon är på väg bort, vägrar han förstå. Det blir en chock när hon försvinner.

Nu börjar det gå utför på allvar. Även om han finner en ny musa, så kan ingen träda in i Bas skor när det gäller att hålla rätt riktning och behålla glädjen i livet. Det går upp och ner, mest ner, men Knuds vänner och bror träder in och stöttar med pengar och borgen.

Det är en roman om en människa som många tycker om, men som trots goda föresatser ofta sviker. Han kan inte betala tillbaka lån, han vägrar söka socialhjälp, han besöker inte sin dödssjuke vän, vännen som gjorde konkurs på grund av borgen till Knud och som aldrig förebrådde honom.

Romanens stora förtjänst är - förutom den ömsinta skildringen av faderns vindlande väg genom livet, hans uppgång och fall, hans brottande med de inre demonerna - tidsandan där allt placeras i sitt sammanhang: krig, politik och människor som vi känner till.

Hur många är det inte som har en människa i sin närhet, som inte riktigt klarar av att leva livet enligt gängse normer, men som vi ändå älskar och förlåter, gång på gång?




fredag 5 december 2014

Herman Lindqvist berättar

Jag hade ingen aning om att Erik XIV hov faktiskt var så exklusivt och överdådigt. Herman Lindqvist öppnar igen mina ögon och jag har skrivit min recension på LitteraturMagazinet, så läs gärna den här:



Men boken taggade mig också att läsa en äldre bok av Herman Lindqvist, nämligen ”Gustav Vasa och hans söner och döttrar”. Boken ingår i serien ”Historien om Sverige”.



Herman Lindqvist gör ett bra arbete för att väcka vårt historieintresse, men det kan inte hjälpas att det blir mycket fakta att ta in. Ibland drömmer jag om en såpa som komplement till böcker och dokumentärer, en dramatiserad serie för TV liknande "The Tudors". Dynastin Tudor inföll ju också i stort sett med Vasadynastin. Detta är en mycket intressant tid i vår historia.

Under tiden som jag drömmer om serien håller jag till godo med Lindqvist böcker. Och de är bra!


onsdag 3 december 2014

Livets och dödens villkor - Belinda Bauer

Belinda Bauers bok "Livets & dödens villkor" var nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bäst översatta kriminalroman till svenska. Klassningen som kriminalroman kan jag inte riktigt förstå, eftersom jag inte tycker att en här boken är en deckare, snarare då en spänningsroman även om den inte tillhör nagelbitarfacket. Inledningsvis är den tyvärr direkt tråkig.

Huvudpersonen är lilla Ruby Trick, som är i tioårsåldern när boken inleds. Hon bor med sina föräldrar vid kusten, branta klippor och kurande vindpinade hus. Hon är småfet, rödhårig och mobbad och oroar sig för att föräldrarna ska skiljas. Hon avgudar sin pappa. Men pappa är arbetslös, som så många andra och det är mamma som drar in pengar. Pappa fiskar och fisk står på menyn nästan dagligen, hela huset luktar fisk. Däremellan klär pappa ut sig till cowboy precis som några andra långtidsarbetslösa män. De träffas och umgås på puben. Han är så stilig i sina kläder och med klingande sporrar, tycker Ruby.

Så inträffar ett överfall, där den unga kvinnan tvingas klä av sig och med sin mobil ringa hem till mamma för att säga farväl, och att hon kommer att bli dödad. Den första flickan sliter sig lös och tillåts naken springa sin väg, men snart eskalerar överfallen till mord. Flera unga kvinnor försvinner spårlöst. Oron för ET-mannen sprider sig.

Belinda Bauer låter Ruby se och försöka förstå vad som händer hemma och i samhället. Det är inte alltid hon förstår, men hon försöker tolka sina intryck och skriva i dagboken, den dagbok som hennes fröken bett alla i klassen att skriva. Ruby använder ord som oroar, ord som hon inte borde känna till, och som får hennes lärare att kalla föräldrarna till ett möte.

Pappa berättar för Ruby att cowboyerna har kommit överens om ett uppbåd, de åker runt och letar efter mördaren. När de hittar honom ska de lämna honom till polisen. Ruby är stolt, hon får följa med sin pappa i bilen – lite besviken är hon på att de inte rider på en häst, men det är rätt okej att åka bil också. Pappa plockar upp unga liftande kvinnor och kvinnor vid busshållplatser och skjutsar hem dem, så att de inte ska råka illa ut. Ruby får då kliva över till baksätet. Mamma gillar det inte, Ruby får inte sova tillräckligt och hon är trött i skolan.

Poliserna jobbar inte alltför hårt med fallen och verkar inte heller speciellt intelligenta. Det är lite Kling och Klang-känsla över dem. Poliskaraktärerna verkar bara vara där som utfyllnad och som kriterium för att boken ska klassas som deckare.

Slutet blir dramatiskt med oväder och Ruby och hennes mamma jagade av en mördare, men ändå blir det bara en gäspning av alltsammans.

tisdag 2 december 2014

Egalias döttrar - Gerd Brantenberg

Det här är en gammal bok och det märks i viss mån, den kom ut redan på 1970-talet skriven av Gerd Brantenberg som en parodi på vårt samhälle. Den är rolig och den väcker många tankar.

Tänk om vårt vardagliga liv inte såg ut som det nu gör - tänk om det var helt och hållet tvärtom. Männen hade kvinnornas roll och kvinnorna hade männens. Det blir ju helt absurt, men samtidigt poängterar det absurditeter som är normala för oss och som vi tar helt för givna.

Det här är boken "tvärtom". Männen är de som äter p-piller, går hemma, sköter hushåll och passar barnen, det är deras roll i livet. De trippar runt i obekväma skor, trånga särkar och har rosetter i skägget. Dessutom måste de använda pehå, som både skaver och gör det obekvämt och omständligt vid toalettbesök. Kvinnorna har det mycket lättare. Det är de som är normen i samhället och innehar de välbetalda jobben. Männen sextrakasseras och våldtas om de är oförsiktiga och ute i mörkret på ensliga platser. Ju rundare männen är, desto mer åtråvärda är de och helst ska de ha en mycket liten penis.

Språket framhäver matriarkatet i Egalia, nu heter det inte människor utan kvinniskor, horor kallas för horkar och vårt passiva "man" blir till dam. Jag har inte tidigare tänkt på att vårt språk kan ses som en patriarkaliskt språk, men språket i boken tydliggör. Herken (fröken) Uggelberg (kraftig, stor karl och därför inte åtråvärd) undervisar i skolan. Männen har flerstaviga namn som Petronius, Fandango och Syprian medan kvinnornas namn är kärnfullt korta: Rut, Gro, Ba.

Alla pojkar finner sig inte lika lätt i mansrollen. Petronius vill bli dykare och hans syster Ba skrattar ut honom, det är bara kvinnor som duger till dykare. Men hans mor funderar på att konstruera en dykardräkt åt honom med ett rör för penisen, för så måste det ju vara. Så småningom kommer Petronius att samla en grupp män till uppror, de bränner pehåar och gör uppmärksammade aktioner. Jag ställer mig som läsare helt på de förtryckta männens sida!

Det är är en nyttig bok att läsa med glimten i ögat - för båda könen!

Boken hittar du på biblioteket, men den finns även fortfarande att köpa. Ett julklappstips, kanske?




söndag 23 november 2014

Den fallande detektiven - Christoffer Carlsson

Den fallande detektiven är en deckare med politiska förtecken.

Här handlar det om vänster- respektive högerextremism, bråkstakar och våldsverkare som vi ofta hör om när demonstrationer har urartat. Det är krafter som vill sätta demokratin ur spel och kanske hade jag inte fortsatt läsa boken om inte jag kunnat urskilja, eller i alla fall tro mig urskilja, personer ur verkligheten. T.ex. partiledaren som av högerextremisterna kallas ”Sölvesborgsfittan” och ledaren för Svenskt motstånd (svenska motståndsrörelsen).

Alla extremiströrelser, vänster- eller höger, får mig att må illa.

Det här är den andra boken om Leo Junker som nu tillsammans med Gabriel Birck utreder mordet på forskaren Thomas Heber. Utredningen övertas dock snart av Säpo men den sobrilknaprande Leo Junker har svårt att släppa mordet. Jag börjar dock tröttna på huvudkaraktärer med alkohol- eller tablettmissbruk - problem som överskuggar polisarbetet.

Boken är välskriven och beskrivningen av dagens samhälle slående och aktuell, men jag känner ändå att jag inte tillhör rätt målgrupp, för spännande känns den aldrig för mig.

Christoffer Carlsson har en alldeles unik berättarteknik i den svenska deckarförfattarsfären och det får han en eloge för.



tisdag 18 november 2014

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek - Lena Andersson

Så gick jag äntligen och lånade den på biblioteket, den omskrivna boken ”Egenmäktigt förfarande” av författaren Lena Andersson. Jag ångrar mig inte.

Berättarstilen fullkomligt golvar mig, kanske inte i början av boken, det tar ett tag innan jag vänjer mig – men när jag gör det då kapitulerar jag fullständigt. Det är en bok om makt och maktlöshet.

Ester, som verkar som en fullkomligt förnuftig och verklighetsnära kvinna, förälskar sig handlöst i konstnären Hugo Rask. Hon lever i ett förhållande sedan tio år tillbaka, men nu lämnar hon allt för att försöka få till det med Hugo. Hon har drabbats av den stora passionen. Hennes vånda och längtan dryper från sidorna. Hon ser till att befinna sig i Hugos periferi, i hans kvarter eller där hon vet att han brukar dyka upp. Så småningom får hon till det och kroppsvätskor utbyts, men det är inget riktigt förhållande – Hugo blir undvikande men visar ibland lite intresse, som får Esters hopp att blossa upp igen.

Ibland tycker jag hon är helt hopplös! Trots att hennes intellekt berättar något annat överskuggar känslorna förnuftet fullständigt. Hon låter sig förnedras, för det sista lilla hoppet vill inte försvinna. Ändå är hon stark! Hon vägrar att ta på sig skulden och skammen. Hon hävdar att Hugo genom att ha samlag med henne också har en skyldighet eller ett ansvar för en förespeglad relation. Hon har rätt till en förklaring. Men jag kan inte låta bli att undra: Om Ester varit man, skulle inte hon då riskerat att klassas som ”stalker”?

I viss mån känner jag igen mig. Vi förälskar oss inte i verklighetens person utan i den person som vi målar upp för vårt inre. För att det ska fungera måste känslorna vara ömsesidiga, då brinner elden och passionen kan få sitt utlopp, och kanske också klara av vardagen som följer efter den första tidens rus.

En mening fastnar direkt, jag kan inte citera den ordagrant, för jag kommer inte ihåg var i boken den stod, men den löd ungefär så här: Ingen av dem var intresserade av henne, men båda var intresserade av honom. Det är något jag verkligen kan känna igen mig i. Hur många av oss har inte råkat ut för det?

Det här är verkligen en riktigt bra skildrad ensidig kärlekshistoria, som förstärks av Lena Anderssons litteraturspråk, analyserande, lite kallt, avståndstagande och samtidigt med ett brinnande patos, vilket gör att jag som läsare fullkomligt identifierar mig och lever in i berättelsen.



söndag 16 november 2014

Råttfångerskan - Inger Frimansson

Så fort jag läst ut Det kalla landet så fick jag reda på att det egentligen var bok två och att Råttfångerskan var den första. Nåja, det är inte första gången jag läser böcker i fel ordning.

Jag gav mig genast i kast med Råttfångerskan (även om bok två upplyst mig precis om vad som hänt tidigare), men här får jag nu mer kött på benen.

Och visst är den läskig! Det är i den här som Ingrid får i uppdrag av Titus att åka till hans f.d. fru Rose och be henne komma till hans sjukbädd. Ingrid vill inte, men kan inte neka sin döende man. Hon åker till Södertälje och till Roses ensligt belägna lilla stuga. Där träffar hon Rose och allt verkar gå bra tills en råtta i köket skrämmer Ingrid så att hon kastar kaffemuggen och lyckas döda den lilla råttan, en av Roses många råttor som hon matar med gröt. Det slår slint för Rose och hon knuffar ner Ingrid till det ljudisolerade rummet genom en lucka i golvet. Sedan stänger hon och drar mattan över.

Nu börjar ovissheten och terrorn. Inger vaknar i fullständigt mörker.

Det går alldeles utmärkt att bara läsa Det kalla landet, men älskar du Inger Frimansson så läs böckerna i rätt ordning.

Adlibris Pocket E-bok Bokus Pocket E-bok MP3