lördag 28 april 2018

Omgiven av idioter - Thomas Eriksson


Aha-upplevelser utlovas” står det kaxigt på omslaget. Jamenvisst, det är inte långt inne i boken innan jag känner igen mig själv som i huvudsak en blå person. När Thomas Eriksson skriver att den blå personen är den som packar upp Ikeapaketet, sorterar delarna och räknar dem noggrant, sedan följer bruksanvisningen slaviskt = det är jag! Så gör jag, dessutom limmar jag för säkerhets skull bottnen i lådorna med trälim. Å andra sidan så sitter möbeln ihop intill döddagar! Jag lever efter mottot: gör saker och ting ordentligt så behöver du inte göra om.

När jag läser vidare identifierar jag genast både en röd, en grön och en gul person i vår bostadsrättsförening. Det är kanske därför vi fungerar så bra tillsammans? Den röda driver på, den gröna sitter tyst och framför sin åsikt endast om man frågar, den gula ser till att hela styrelsen håller ihop är smidig och medlar och jag som den blå dokumenterar.

Man kan ha olika åsikter om att dela upp människor i olika karaktärstyper och lite schablonmässig är nog den här uppdelningen kanske. Vi är alla olika, men färgerna är lätta att ta till sig och även om förklaringen är grovhuggen till varför de olika karaktärstyperna reagerar som de gör, ger den ändå en viss vägledning till varför människor reagerar så olika. Huvuddraget hos mig själv är det blåa, men jag har en hel del rött i mig också och så små, små stänk av både grön och gul. Och så är det, det är det dominerande draget som anger färgen, sedan finns även drag av andra färger i en och samma person.

Boken verkar först och främst vända sig till chefer och säljare, men alla kan ha nytta av den i umgänget med andra. Den är småtrevlig och intressant och jag har ställt mig i kö på biblioteket för ”Omgiven av psykopater” av samma författare.


måndag 16 april 2018

Behandlingen - Mo Hayder


Så otäck! Ibland blir jag illamående och får snabbläsa för att stå ut. Ändå måste jag läsa vidare.

Boken handlar om pedofiler och ett sinnessjukt odjur som attackerar en familj med en liten pojke. Mamman och pappan hittas fjättrade och helt uttorkade i ett hus, deras pojke är försvunnen. Jack Caffery berörs djupt av utredningen och är själv rädd att han ska kunna behålla fokus och lugn.

Jacks bror försvann när de var barn och återfanns aldrig. I grannhuset bor den man som ansågs vara den skyldige. Jack bor kvar, han kan inte flytta, han vill ha svar. Jack övertog föräldrahemmet, och pedofilen i grannhuset trakasserar honom genom att ständigt lämna skriftliga meddelanden och kryptiska ledtrådar om vad som kan ha hänt hans bror – eller bara ställa sig och stirra in genom fönstret.

Det här är ingen deckare för kräsmagade. Jack Caffery är inte heller någon hjälte, även om han drar riktiga slutsatser ibland. Han är komplicerad, ibland rent av frånstötande och dessutom har han en kärleksrelation med ett brottsoffer och hon är lika skruvad. Det här är en bok som innehåller udda människor. Tracy - som Jack identifierat genom en pedofilfilm och söker upp för att han tror att hon kan ha upplysningar om hans bror - är en sådan. Hennes rökande och spottande av slem i en kopp förutom hennes känslokyla ger rysningar längs ryggraden.

Den unga pojken är fortfarande försvunnen och Jack inser att polisen inte kommer att hitta honom vid liv. Samtidigt samarbetar inte föräldrarna, de döljer något. Jack misstänker att förövaren kommer att slå till igen, och han känner sig oerhört frustrerad. Han får rätt.

När upplösningen så småningom kommer i slutet, så är brottet ännu värre än jag hade förväntat mig. Mo Hayder är en skicklig deckarförfattare, men läsaren får vara beredd på vidriga människor och brott.

Utkom på Modernista år 2015.


söndag 8 april 2018

Två deckare av Mo Hayder och en av Dror Mishani


Efter det att jag läst ”Försvunnen” fick jag blodad tand och läste de två deckarna som föregick ”Försvunnen”, dvs. ”Ritual” och ”Hud”. Jag får lov att erkänna att de båda faktiskt var lite i mastigaste laget för mig vad gäller blod och död. Men, spännande var de båda och gav också svaret på varför Flea i boken ”Försvunnen” tittade till ett lik som hon gömt.

Jack och Flea, det är huvudpersonerna - förutom ”den vandrande mannen” förstås, vars sällskap Jack söker titt som tätt - han vet inte var han ska hitta honom, men han åker runt och håller utkik efter en lägereld i mörkret. På något sätt hoppas Jack att den vandrande mannen ska kunna ge Jack svar på livsproblemen, han tror sig känna av att den vandrande mannen är synsk.

Poliserna Jack och Flea brottas med egna livsproblem. Fleas föräldrar försvann vid en dykning och Jacks bror försvann när de båda var barn, offer troligtvis för en pedofil. Den enda familj Flea har kvar är den yngre brodern, men brodern drar med sig det ena problemet värre än det andra.


Här är det mycket av allt. Tragedi. Vånda. Ond bråd död. Magi och afrikansk ”religion”. ”Ritual” startar med att Flea, som är polisdykare, hittar en hand, men resten av kroppen är försvunnen. Båda böckerna hör ihop, så läs dem båda.

Mo Hayder skriver i ett efterord lite om sitt förhållande till sin huvudperson Jack Caffery. ”Jag tänker inte förneka det: kriminalkommissarie Jack Caffery är min affischpojke. Min älskare, min pojkvän, min petit copain. När jag skapade honom skapade jag min fantasiälskare.” Det var ord och inga visor det!

”Utsuddade spår” är raka motsatsen till Mo Haydens kriminaltrillers. ”Utsuddade spår” är skriven av Dror Mishani och utkom på hebreiska 2011. Jag skulle kanske hellre kalla den roman, även om huvudpersonen är polisinspektör. Här skrider handlingen långsamt fram, spänningsmomentet saknas helt och även om den är välskriven blir jag något uttråkad ibland.

Huvudpersonen polisen Avraham är en antihjälte, han har fel gång på gång. När en orolig mor kommer in på stationen och vill anmäla sin tonåriga son försvunnen så förklarar han för henne att han säkert bara gett sig av, i Israel har vi inte den typen av brott. Och orsaken till att det inte skrivs några kriminalromaner i Israel beror på att den typen av mördare och brottslingar bara inte existerar. Men pojken är försvunnen och förblir försvunnen.

Och Avraham blir tvungen att starta en utredning. Även när utredningen är slut och fallet avslutat, så kvarstår osäkerhetskänslan: Är det verkligen det som har hänt? Ur romansynpunkt är boken fantastisk med fina personporträtt, men ur deckarsynpunkt: Njae ...

torsdag 22 mars 2018

Två deckare - men så olika!


Försvunnen - Mo Hayder


Mo Hayder är en helt ny bekantskap för mig och en riktigt trevlig läsning dessutom. Hon skriver om en kriminalare som heter Jack Caffery och även om böckerna är en serie så gick den här i alla fall att läsa helt fristående. Jag har redan reserverat ytterligare två deckare av henne på biblioteket.

En man i en gummimask hoppar in i bilen just som kvinnan lastar in varorna i bilen. Han försvinner med bilen och barnet i baksätet. Det är bara början. Fler barn försvinner på liknande sätt och mannen verkar precis veta var övervakningskameror och vägkameror finns. Han ligger hela tiden flera steg före polisen, som här famlar mer eller mindre i blindo och följer det ena hugskottet efter det andra. Det enda de vet med säkerhet är att det inte är fråga om någon vanlig kidnappning, ingen lösensumma begärs, men däremot skriver kidnapparen brev till föräldrarna och talar om vad han gör med deras dotter. Har polisen någon chans att hitta barnen levande?

Håll i hatten och läs en riktigt spännande deckare, där det tar lång tid innan plötsligt alla bitar faller på plats. Det blev en läsarnatt i stället för en sovarnatt och det är nog ett bra betyg. Den utgavs av Modernista 2017. Originaltitel ”Gone”.


Oanade konsekvenser - Elizabeth George


Jag gillar Elizabeth George, även om jag kanske inte tycker att den här boken hör till hennes bästa. Den är intressant och lite småmysig, som det ofta är när det gäller Lynley och Havers. Här jobbar Barbara Havers under hotet att bli förflyttad och en sekreterare på avdelningen försöker ändra på Barbaras klädstil och kanske även få till lite romantik, så hon tar med Barbara på speed-dating.

Lite udda människor befolkar berättelsen där Caroline Goldacre står i särklass, med ett uppblåst ego av oanade mått. Dessutom är hon helt odräglig, men är hon i stånd att begå mord? Frågan uppstår när hennes arbetsgivare feministen Clare Abbot plötsligt och oväntat avlider på ett hotell i vad som först tros vara hjärtsvikt, men som senare visar sig vara mord. Clare ursäktade alltid anställningen av Caroline med att det är synd om Caroline, hennes son begick självmord och hon har inte kunnat komma över sorgen. Sonens flickvän är av en helt annan åsikt, hon anser att sonens problem och hans självmord helt och hållet berodde på modern. Familjen Goldacre är en familj med stora konflikter.

Boken har drygt 600 sidor och även om den inte är en bladvändare, så hade jag inte velat ha den oläst. Boken utgavs av Norstedts 2016, originaltitel ”A Banquet of Consequences”.



söndag 11 mars 2018

Min kamp 2 - Karl Ove Knausgård


Så har jag äntligen kommit igenom bok två i Karl Ove Knausgårds bastanta serie som baserar sig på hans liv. Det är för den skull inte en självbiografi - jag känner ändå att detta är litteratur först och främst men som hämtat det mesta ur hans eget liv. Det är det inte en kronologisk eller kanske i alla delar en sann berättelse, men den ligger tillräckligt nära för att kunna vara det.

Det som gör det jobbigt att läsa är inte prosan som flyter lätt och berättande, utan de långa meningarna, men framför allt de långa styckena och avsaknaden av kapitelindelning. Det är inte lätt att hitta ett bra ställa att lägga ifrån sig boken när ögonen vill sova på kvällen. Ett stycke sträcker sig gärna över flera sidor.

Det här är Lindas bok, Karl Ove Knausgårds frus bok. Nästan allt handlar om henne, hur de möttes, det liv de ville ha tillsammans, vardagens förtretligheter - som den ryska kvinna som förpestar deras liv i lägenheten i Stockholm. Äktenskapets alla fallgropar och stormiga känslor. Och Lindas sjukdom, som gör att hon inte orkar, att hon kastas mellan mani och depression.

Vi tillhör olika generationer, Karl Ove Knausgård och jag, det är tjugo års skillnad - nästan på dagen. Därför förvånas jag mycket över att han känner sin mansroll förnedrad när han drar sin förstfödda i vagn genom staden. Herregud, karlen är tjugo år yngre, hur i hela fridens namn är detta möjligt? Vad hände egentligen med vår jämställdhet? Varför är vissa sysslor kvinnosysslor och just för den skull förnedrande? Som tur är förbleknar hans känslor med varje nytt barn som föds.

Jag rycks med när Knausgård berättar om sin förstföddas födelse - Lindas kamp och han som gör vad han kan för att hjälpa till. Det är en nervknipande och kärleksfull berättelse om hans hustrus kamp i förlossningsrummet och hans deltagande, och det lilla liv som kommer till världen, ett liv som de båda ska lära känna. Det är en vacker och berörande skildring.

Däremot blir jag uttråkad när han och hans vän Geir navelskådar sina liv på krogen, eller kanske är det filosofi det handlar om? Jag tror inte riktigt på de känslor som Knausgård framför om Jantelagens alla förringanden, jag tror inte på honom när han skriver om att han inte tror att han är någon. Beviset finns framför mig - i en bok som ingen med Jantelagens alla bojor hade kunnat skriva.

Det finns roliga passager också, som när han och Linda möter den som Knausgård beskriver som en hobbitlik, liten man, med nattsvarta ögon, vars blick ger Knausgård kalla kårar och han fråga Linda: Såg du honom? Och hon svarar: Det var Lars Norén.

Ja, jag kommer att läsa nästa bok också, men jag behöver nog en liten paus emellan böckerna med lite underhållningslitteratur - troligtvis en deckare.

Adlibris Pocket Bokus Pocket E-bok


Välkommen hem - Ninni Schulman


Alla som varit på en klassträff vet att det sällan blir som man tänkt sig. Vi har alla utvecklats åt olika håll och den där sammanhållning som vi hade, den finns inte längre.

Här ska den gamla klassen samlas i en liten avlägsen stuga, där de haft fest förut när de fortfarande var skolkamrater. Naturligtvis spårar det ur, flera faller tillbaka i sina gamla roller och spökvandringen i skogen är det väl ingen som egentligen känner för, men för att hedra de som ansträngt sig för att det ska bli så spöklikt som möjligt, går i alla fall några in i den mörka skogen med ficklampor som enda ljuskälla.

En hittas mördad - det är Jack, numera halvkändis och som på instagram hintat om att han ska skriva en bok - en bok om livet i Hagfors. Om klassen och vad som hände? Finns motivet långt tillbaka i tiden, eller hände något under festen? Jack var redan från början den som flickorna svärmade omkring, den som var karismatisk och en ledartyp.

Ninni Schulman skriver lättläst och spännande. Personerna får liv och substans, hon lyckas gestalta dem alla, översittarna, medlöparna, mobbarna och de mobbade och poliserna i Hagfors, deras privatliv och yrkesliv. Det är ett sant nöje att läsa hennes berättelser.

Här handlar det om journalisten Magdalena och hennes gamla klass, men även om hennes engagemang för flyktingarna och de hatbrott dessa utsätts för.

Dagens samhälle tränger sig på. Magdalena får motta hot och hat i mail och det beskriver väl vad dagens journalister och andra offentliga personer utsätts för - både i sociala medier och direktadresserade mail och sms. Detta är en skam för vårt samhälle och ett hot mot demokratin, alla har rätt till en åsikt och uttrycka den, men inte med hot, vare sig hot mot en enskild person eller personens anhöriga.

Adlibris Pocket Bokus Inbunden Pocket CD 


måndag 12 februari 2018

Min kamp 1 - Karl Ove Knausgård


Jag hade aldrig kommit fram till läsningen av ”Min kamp” om jag inte en dag upptäckt en förfrågan på Facebook om någon var intresserad av att läsa boken/böckerna i läsecirkelform. Jag hoppad på. Tänkte att det får bära eller brista, jag älskar ju att läsa. Jag lånade första delen på biblioteket och vi ska läsa 200 sidor fram till den 20 denna månad. Men - när jag hade börjat kunde jag inte sluta! Ja, jag har aldrig deltagit i en läsecirkel förut och jag misslyckades tydligen totalt i den här. Det ska i alla fall bli intressant att få de andras synpunkter på boken.

Det var trögt i början, döden och Karl Ove Knausgårds uppväxt och hans relation med fadern. En far som han inte förstod sig på. Och däremellan barn som ska lämnas på dagis. Året är 2008 och det är Knausgårds andra äktenskap. Han är trebarnsfar.

Jag förstod inte Knausgårds barn- och ungdomsår i början av boken, jag uppfattade honom som lite känslokall. Långa meningar, långa stycken och väldigt få uppdelningar i kapitel. Kanske var jag oengagerad.

Så händer något. Hans far dör och nu tar han itu med de svåra känslorna. Hatkärlek, skulle jag beskriva det som - och här kan jag känna igen mig. Föräldern som aldrig egentligen ser dig, där du inte riktigt duger - men det är din egen uppfattning! Ingen annans! Tänk bara på ”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Jan Myrdals skildring av sin uppväxt har jag inte läst.

Föräldrarna är inte de vi kräver att de ska vara, de är människor som gör så gott de kan med de erfarenheter de har av livet. Och det är barnens uppgift att frigöra sig - på alla plan. Kanske i en ideal värld kan de mötas igen innan döden hemsöker den ena av dem.

Hatkärlek, men i det här fallet, kanske mer kärlek - det är det som verkligen tar tag i mig. Kanske är det inte författarens intention, men det är det jag upplever. Så är det med verklig konst – allt finns hos betraktaren, eller i det här fallet läsaren. ”Jag är bättre än du! Jag ska bli något! Du ska få se!” och så händer det.

Föräldern dör och faller från den oförklarlige främlingen på piedestalen till en människospillra som går under i alkoholens förstörande värld.

Knausgårds beskrivning av att komma hem till farmodern efter det att hon hittat hans far död griper tag. Huset är skitigt i ordets sanna bemärkelse och fullt med tomflaskor. Han och hans bror skurar samtidigt som de försöker att inte störa den gamla farmodern alltför mycket. Han gråter och städar. Städar huset och själen. Gråten kommer helt oväntat. Förfallet är inte bara huset, det är även människan. Faderns förfall och farmoderns förfall. Ålderdomen är inte vacker och snart är vi alla där. Ålderdomen gör inte skillnad på dig och mig.

Ibland är Knausgård osäker på om hans far verkligen är död. Han hör honom komma i trappan. Igenkänningen infinner sig hos mig även här. Många, många gånger högg det tag i mig: ”Jag har glömt att ringa min mamma!” - Flera månader efter hennes död.

"Jag börjar visst virra lite", säger farmodern. Hon luktar piss och det blir pölar under stolen. Hur ska två unga karlar få henne tvättad?

Jag ser mitt eget förfall. Minnet som inte längre är vad det varit. Och det är nog det som är stor litteratur: Att beskriva livet så att dina läsare kan känna igen sig ibland. Och det existentiella i att barn både idealiserar och inte förstår sina föräldrar och sorgen när barnet inser det inte var på det sätt som barnets ögon uppfattade det. Föräldern var en människa, varken mer eller mindre. Och kravet barnet ställde var kanske för högt.

Barn är till låns, men föräldrar är också till låns.

När jag läser vad jag skrivit så låter det som det här är en tung bok att läsa, så är det inte! När Knausgård skriver om att alla hem har en speciell doft/lukt och när barnet Knausgård kommer hem kan han känna i luften att nu är farmodern på besök, då kommer jag ihåg min egen barndom i byn. Alla hem hade olika luktförnimmelser och jag skrattar när jag tänker på när min äldre syster berättade att när hon kom hem från skolan, så sniffade hon på köksstolarna och visste precis vilka som varit på besök hos vår farmor. Kanske är det tur att vårt luktsinne blir sämre när vi växer upp.

Det finns fem delar till att läsa, men nu måste jag ta en paus och läsa något annat. För den här boken berör - djupt!

(Har du läst boken? Dela gärna med dig av din upplevelse av den till mig!)

Adlibris Pocket Ljudbok Bokus Pocket E-bok