söndag 29 mars 2015

You had me at Hello - Mhairi McFarlane

Det är inte så ofta jag läser Chicklit, men det händer. Den här boken blev liggande i min bokhylla länge, länge – men så äntligen tog jag tag i den en kväll.

Rachel ska gifta sig med sin sambo och pojkvän sedan universitetstiden. Tio år har gått och de har bara inte fått ändan ur. De kan inte enas om vilket band som ska spela på bröllopet och plötsligt känner Rachel att - kan de inte komma överens om en sådan enkel sak, då ska de inte gifta sig. Och så är Rachel singel igen och vet inte riktigt hur hon ska tackla omställningen. Det är inte lätt att bryta efter så lång tid och försöka hitta sig själv i tillvaron.

Hon får höra av en väninna att Ben är tillbaka i stan, de har setts på bibliotektet. Ben som var hennes bästa vän under universitetstiden. Ben den charmiga, den snygge, som kunde få vem som helst – han ville vara vän med Rachel, men efter studietiden tappade de bort varandra.

Rachel börjar hänga på biblioteket för att öka chanserna att träffa Ben. Han dyker upp och de tar vid där de slutade. Vänskapen finns kvar. Rachel inser hur mycket hon saknat Ben, men det är ett problem. Ben är gift och Ben är en person som tar allvarligt på bröllopslöftena. Och hans fru är lika attraktiv som Ben själv.

Vill du ha romantik så är den här boken något för dig, den är gullig som en rosakantat fluffigt moln och ett säkert kort för den som gillar den här genren. Lättläst, lite småspännande, lite humoristisk och framförallt urgulligt verklighetsfrämmande, och det behöver vi lite till mans ibland.



onsdag 25 mars 2015

Skuggpojken - Lucifer (Carl-Johan Vallgren)

Deckarförfattarna blir fler och fler - kända och okända författare dras till genren, kanske för att det är där de stora försäljningssiffrorna finns. Lucifer är en pseudonym, eller kanske inte eftersom det klart framgår vem som har skrivit, nämligen Carl-Johan Vallgren. Upplysningen finns på omslagets invikta flik. Nåja, Lucifer har ju en dragning till det mörka och hör hemma i religioner och i boken stöter jag på voodoo.

Allt tar sin början när en pappa är på hemväg med sina två små pojkar Kristoffer och Joel. Kristoffer har varit på barnkalas och pappa har passat på att ta sig några öl under väntetiden. Han är försenad till middagen. Barnvagnsrampen till spåret på tunnelbanestationen ser brant ut och pappan beslutar att ta hissen. Kristoffer vill ta trappan. Lillkillen kinkar och skriker i vagnen. Då kommer en kvinna fram och erbjuder sig att ta Kristoffer i hand uppför trappan och vänta med Kristoffer tills hissen kommer till perrongen. Det är sista gången någon ser Kristoffer.

Boken börjar riktigt gastkramande, något värre än ett litet barn som försvinner finns inte. 40 år senare händer det ofattbara, Kristoffers lillebror Joel försvinner också. Hans fru kontakter Danny Katz (huvudpersonen som vi får möta igen i kommande böcker). Danny Katz har gått på tolkskola tillsammans med Joel, men de har inte haft någon kontakt efteråt. Danny har sjunkit ner i drogträsket och upp igen i omgångar, som väntat en riktigt nergången men intelligent kriminalromanhjälte.

Nu börjar en mardröm när Danny inser att han endast har involverats för att misstänkliggöras som mördare. Allt finns planerat och planterat, mordvapen med fingeravtryck, dna m.m. och Danny tvingas gå under jorden. Historien förgrenar sig till Dominikanska republiken.

Boken är välskriven, men jag måste erkänna att den känns som om den följde en utstakad mall för deckare. En riktig bladvändare blir den inte, även om den är thrilleraktigt spännande, intressant och läsvärd. Slutet känns lite krystat och tilltrasslat - inte heller det alltför ovanligt när det gäller den här genren, men visst hade det varit intressantare med ett helt annorlunda och mer trovärdigt slut. Egentligen är det slutet som lite kraschar berättelsen, det blir bara lite för mycket.


söndag 22 mars 2015

Lejontämjaren - Camilla Läckberg

Camilla Läckberg har en berättartalang utöver det vanliga och det visar hon med bravur i den här romanen, även om jag gärna hade sett en mera svårlöst deckargåta. Så är det inte i det här fallet eftersom upplösningen är ganska genomskinlig. Trots detta är boken spännande, hemsk och charmig på samma gång.

Boken börjar riktigt kusligt, med en flicka som stapplar fram ur skogen, genom snölandskapet och en ryttare som ropar en varning. Flickan verkar varken höra eller se och när hon stannar till på vägen träffas hon av bilen. Föraren har inte har en chans att väja. Flickan har varit försvunnen i månader och blivit utsatt för oerhörd ondska.

Patrik och Erica är som vanligt centralgestalter i romanen. Patrik utreder och Erica lägger sig i eftersom hon får för sig att fallet kan ha samröre med den bok hon håller på att skriva om ett autentiskt fall. Ett fall som hon hört talas om sedan hon var barn. Nu besöker hon kvinnan i fängelset, en kvinna som mördat sin man. Fallet var solklart trots att kvinnan hela tiden tigit, men Erica tror att hon egentligen vill berätta och att det kanske, kanske kan ligga något mer bakom än en misshandlad hustru som hämnas sin man.

Huset där familjen bodde står tomt och förfaller. Det kallas i folkmun för ”Skräckens hus”, eftersom parets sjuåriga dotter hittades fastkedjad i källaren. Lite undrande är jag till att lampan i källaren fungerar när Erica besöker huset. Borde inte elen vara avstängd i ett hus som stått tomt så länge? Vem betalar elräkningarna?

Däremellan hopar sig vardagsproblemen, barn som lämnas och hämtas, föräldrar som grälar och blir sams och så Ericas beroende av nässpray, något som flera av oss känner till. Har man en gång sprayat, så svullnar näsan igen i väntan på nästa dos. Här kan man verkligen tala om att snabbt bli beroende.

Men handen på hjärtat, Camilla Läckberg: Är det inte dags att byta ut huvudpersonerna snart?

Det är en roman som är svår att lägga ifrån sig, den är en sann bladvändare.

Adlibris inbunden ebok Bokus inbunden storpocket

fredag 20 mars 2015

Botgörarna - Ian Rankin

En gammal goding från biblioteket. Den går fortfarande att få fatt på som pocket. Jag har läst några böcker med John Rebus i huvudrollen, dock inte alla som Ian Rankin skrivit. Den här boken har två huvudpersoner, Rebus själv och hans möjliga efterträdare Siobhan Clarke som stigit i graderna. Här får vi två utredningar på var sitt håll, som flätas samman i slutändan.

John Rebus slänger retligt en kopp på sin chef, Gill Templer och tillrättavisas genom att sändas till polisskolan i Tulliallan för att tillsammans med andra gamla rävar lära sig veta hut. Här ska de tillsammans försöka lösa ett s.k. "coldcase". Detta är en dimridå för att Rebus ska kunna avslöja de misstänkta korrumperade poliser som även de ingår i gruppen i Tulliallan. Helt säker känner inte Rebus sig, kanske är det så att de andra ska avslöja honom? För i fallet de fick på sitt bord har flera av dem varit inblandade, däribland Rebus själv. Något lurt verkar det vara.

Samtidigt får Siobhan ta itu med mordet på en konsthandlare i Edinburgh. Siobhan har jobbat tillsammans med Rebus och hon påminner i mångt och mycket om honom, kanske är det hon som ska efterträda när Rebus faller för åldersstrecket.

Många av Rankins historier har också filmats för TV, men jag tycker att böckerna ger så mycket mer. Det är finurliga dialoger även om just den här går lite på styrfart i mitten av boken. Men berättelsen får snart upp farten igen och är riktigt underhållande.

söndag 15 mars 2015

Stormfågel - Conn Iggulden

Boken är den första i berättelsen om Rosornas krig. Det krig som också lämnat inspiration till succéserien Game of Thrones.

Henry VI, en svag kung i en orolig tid. Han var den enda arvinge Henrik (Henry) V lämnade efter sig och kröntes redan som åttaåring till kung. Henry VI var klen, både fysiskt och psykiskt, och så här långt efteråt är det svårt att veta vad han egentligen led av. Kungen förlitade sig på Gud, han bad oavbrutet. Den här tiden blir inledningen till det som kallas ”Rosornas krig” i England. Som tur är får kungen en kraftfull maka i Margareta av Anjou trots att hon bara var 15 år när äktenskapet ingicks.

Jag giller Conn Iggulden, till en viss del måste jag tillstå. Författaren har en förkärlek för krigsscener och det passar inte mig. Sett ur den synpunkten är hans skildringar mera lämpade för den manliga läsekretsen – vill författaren nå en bredare publik kanske det vore lämpligt att krympa just de här delarna. Själv började jag bläddra förbi krigsscener som pågick i all oändlighet.

Bortsett från dessa delar så fångar Conn Iggulden mig helt. Berättelsen är ett drama på hög nivå och de historiska personerna blir till kött och blod. Översättaren har bestämt att inte översätta namnen till svenska motsvarigheter (och det tackar jag för). Jag förstår faktiskt inte varför vi översätter originalnamn till svenska när det gäller germanska språk. Men, i det här fallet underlättade det inte direkt - eftersom jag inte hade riktigt kläm på den här tiden - även om det fanns släktträd i boken. Richard verkade ha varit ett populärt namn.

Trots denna lilla stötesten (svårt att i början få kläm på vem som var vem)  måste jag erkänna att skildringen är spännande och jag ser fram emot nästa del i berättelsen. Conn Iggulden ger oss historia som fastnar och jag uppskattar att han i slutet på böckerna skriver om vilka historiska händelser han tummat på, flyttat i tiden eller broderat ut för att få till en sammanhängande roman.

Adlibris inbunden pocket ljudbok cd Bokus inbunden pocket cd