”Allt kanske inte är vad det ser ut
att vara. Vad händer om man skrapar lite på historien? Vänder och
vrider på den? Som allt annat i livet är det en fråga om vem som
får titta och från vilket håll vi gör det ...”
skriver
författarna Ted Hesselbom och Anna Lihammer – och det håller jag
med om.
Boken består av noveller från olika
tidsepoker, men tiden hamnar i bakgrunden, historien blir inte
vidgad utan mera dunkel. Här finns udda levnadsöden och historier
och kärlekshistorier bortom tidsgränser, sammanhållna med en
dubbel ring och en påhittad blå växt Mojroten (jag har då aldrig
hört talas om den). Cunratus amare victorius, ja – blomman är blå
i alla fall och förekommer i de flesta novellerna. Innan den
slutliga beskrivningen av blomman hittades på s. 231 trodde jag att
det rörde sig om förgätmigej.
Jag gillar Anna Lihammers
deckarhistorier i historisk miljö, men de här berättelserna
upplever jag som något flummiga. Välskrivna, därom är inget
tvivel, men de fångar inte mitt intresse. Den berättelse jag tyckte
bäst om var den som hade handlingen förlagd till framtiden, år
2112. Framtiden vet vi inget om och då är det lättare att låta
fantasin flöda, i alla fall för läsaren.
I min bokhylla finns endast de böcker
som jag kan tänka mig läsa en gång till. Den här boken får inte
plats där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar