Jojo Moyes är en brittisk journalist
som sedan 2002 är författare på heltid. Hon skriver romantiska
romaner och det här är den första jag läser av henne.
Jag öppnar boken utan förväntningar,
tänker att det är en roman som ligger åt feelgoodhållet, men så
är det inte riktigt. Även om romanen startar lite klichéartat med
en fattig ung kvinna som måste hitta ett arbete, vad som helst, och
en ung man med pengar, invalidiserad efter en olycka, så är romanen
mycket mer. Den påminner lite om ”En oväntad vänskap”, och
griper verkligen tag i läsaren.
Det är svårt att lägga boken ifrån
sig, jag vill ju så gärna veta hur det går, även om ögonlocken
blir tunga fram på småtimmarna. Lou blir uppsagd med omedelbar
verkan från kaféet där hon jobbat, det stängs nästa dag. Hennes
pappa kanske mister sitt jobb, hennes syster ska studera och familjen
är beroende av hennes inkomst. Det är svårt att hitta arbete och
hon har ingen utbildning. Hon går på en jobbintervju för att bli
assistent åt en invalidiserad man,Will Traynor, och hon anställs på
prov i sex månader.
Så småningom får hon genom en
händelse veta att Will desperat försökt begå självmord och att
han givit sina föräldrar en respit på sex månader innan han åker
till Schweiz för självmord på en klinik. De ska under den här
tiden försöka få honom att inse att livet är värt att leva. Lou
förstår att de hoppas på att hon ska bli den som övertalar honom att
göra saker och inte bara sitta inomhus och ge honom motivation och
glädje för att han ska inse att livet trots allt är värt att leva.
Kan vi människor acceptera att någon
med ett svårt handikapp och smärtor begår självmord. Är
dödshjälp kanske något som vi alla borde ha rätt att kräva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar