Efter att ha läst många positiva recensioner av boken måste jag bara läsa den. Den är en riktig tegelsten, på många sätt: 651 tättskrivna sidor, ett stycke kan löpa över drygt en sida, väldigt få kapitel. Det är svårt att hitta ett naturligt ställe att pausa i läsningen.
Jag läser och kämpar. För viss är det jobbigt i början, människorna vill inte riktigt träda fram, de känns inte riktiga, boken känns väldigt amerikansk. Men efter att ha läst ca 100 sidor så är jag fast. Jag kan inte sluta läsa och äntligen börjar människorna som befolkar boken får karaktärer och bli tydliga. Men mycket tycker jag är övertydligt. Jag vill inte veta varje ”ryck i ribban” hos de manliga karaktärerna, för mig är det helt ointressant. Även annat förklaras in absurdum, författaren lämnar väldigt lite till läsaren att fundera över.
Författaren har en berättarstil som jag inte är van vid. Boken är uppdelad i olika avsnitt med självbiografier av Walters hustru Patty och andra avsnitt med berättelser i tredje person. Det gör att människorna träder fram i flera dimensioner och gör boken riktigt intressant.
Den är helt klart läsvärd. Den absolut intressantaste karaktären är Richard Katz, Walters ungdomsvän och raka motsats. Walter Berglund är den präktiga familjefadern som ser miljöförstörelsen och vurmar för fåglarnas livsmiljö. Richard är slarvern och rockmusikern, som gör lite som han vill och lever sitt liv i en sorts frihet. För visst handlar boken om frihet, vad friheten kostar, i krig för att säkra oljetillgångar och framöver för framtida generationer i förgiftad och sargad natur och utdöda djurarter.
Boken skildrar familjen Berglunds livsöde med både glädje och sorg och nu är jag glad att jag läste den. Den har trots allt ett budskap och efter att ha läst den så börjar jag fundera på vad vi egentligen gör med vår jord för att kunna upprätthålla den levnadsstandard som vi tar för given.
ISBN10: 9173373214
ISBN13: 9789173373210
3 kommentarer:
Den ska jag läsa. Snart!
Den ska jag läsa. Snart!
Hm, jag är nog en ouppmärksam läsare för jag tänkte inte ens på att en del var skriven i tredje person eller så blev jag kanske lite mer engagerad än jag själv trodde. Det kanske var där vid 100 sidan som det tog fart, för början var så seg så seg.
/Den lilla boklådan
Skicka en kommentar