Katedralen vid havet - Ildefonso Falcones

När jag åkte till Barcelona för ett par år sedan så frågade guiden på Ramblan: ”Ni har väl läst Katedralen vid havet.” Det hade jag inte och så glömde jag bort det hela. Men, när jag var i Spanien i våras såg jag boken i pocketupplaga och blev påmind. Hemma igen lånade jag den på biblioteket.

Det är en intressant tidsbeskrivning och en brutal berättelse om en brutal tid, 1300-talet. Det är pestens, krigens och inkvisitionens tid. Jag hittade också filmen på Netflix i åtta avsnitt och filmen följer faktiskt boken riktigt bra – jag har bara sett första avsnittet ännu så länge, men vill gärna rekommendera den.

De livegna, bl.a. de som brukade jorden, som tillhörde adeln, kunde få sin frihet om de vistades ett år i en stad med självstyre, t.ex. Barcelona. Boken och filmen börjar med ett bröllop där festen avbryts och herren tillsammans med sina krigare rider in.

Det är Bernats och Francescas bröllop. Godsägaren kräver sin rätt och våldtar brutalt den unga kvinnan. Sedan tvingas Bernat att fullborda äktenskapet med den sargade, blödande och halvt medvetslösa Francesca. Godsherren vill inte ha fler bastarder på bygden. Francesca blir apatisk, tillbakadragen och tystlåten, Bernat kan inte längre nå henne. Hon föder sonen Arnau, och tvingas sedan till godset som amma.

Spädbarnet Arnau räddas av sin far från att dö i godsägarens fångenskap och fadern flyr först upp i bergen och senare bär han sin son till Barcelona där de kan få sin frihet. Livet är inte lätt och genom sorger och åtta bedrövelser får vi följa Arnau från tidig ålder, i uppgång och fall, tills det han som sextiotreåring, gammal och trött, viskar till sin son och pekar på madonnan: "Ser du att hon ler, min son?" Madonnabilden var hans ”mor” under uppväxten, den enda mor han kände, och när han var barn tyckte han alltid att madonnan log när han pratade med henne.

Det är intressant att läsa om männen, bastaixerna, som bar de tunga stenarna på ryggen, steg för steg, och utan ersättning, bara för att bygga katedralen. Katedralen byggdes av folket inte av de rika.

Intressant är också den unga pojken vars mamma bara kunde klappa hans huvud genom en glugg efter att hon som straff blivit instängd av sin make för resten av livet i ett litet rum. Hon hade varit otrogen. Arnau och pojken blir som bröder och bådas öden följs genom boken men deras liv blir helt olika.

Berättelsen är storslagen och lärorik och de drygt 600 en njutning att läsa, trots brutalitet och skriande orättvisor. Nu ska jag fortsätta att se filmen, för det här är en berättelse som jag troligen skulle läst två gånger, men nu ser jag filmen i stället.

Adlibris Pocket E-bok Bokus Pocket Ljudbok