Romanen kom 2002 och är första delen
i en trilogi. Den handlar om polisspåret i Palmemordet och eftersom
jag bara sett filmatiseringen ”En pilgrims död”, så började
jag läsa den med förtjusning.
Leif GW Persson har som vanligt
intressanta infallsvinklar och skriva det kan han, men ibland blir
det lite för mycket ord, dvs. lite ”pratigt”, för min smak –
så jag kan inte påstå att jag sträckläser direkt. Men intresset
hålls vid liv, även om jag lägger ifrån mig boken i rätt så
långa stunder. Jag känner igen mig i tiden där romanen utspelas
och jag känner igen persongalleriet: norrlänningen Johansson,
Jarnebring och så Bäckström förstås, han är också med på ett
hörn. Och inte att förglömma den fiktive statsministern som är en
kopia av Olof Palme. Jag tycker mig även känna igen Hans Holmér,
men där kan jag ha fel.
En amerikansk journalist faller ut
genom ett fönster på femtonde våningen och träffar nästan en
55-årig man som är ute och rastar sin hund. Tydligen hade hunden
ryckt undan ägaren och därför räddat hans liv för att i nästa
stund träffas av offrets sko som tog den arma jycken av daga.
Journalisten efterlämnade ett
självmordsbrev i sin skrivmaskin, i alla fall tolkar polisen det på
det sättet, även om den engelska texten är lite poetisk – men
han var ju journalist. Något förbryllande är att hans sko har en
ihålig klack och där göms en nyckel till ett bankfack, förmodligen
i staterna, och en papperslapp: An honest Swedish cop. Lars M.
Johansson ...
Den inbundna boken är på drygt 570 sidor, så det
tar lite tid att ta sig igenom. Men det är det väl värt! Nu väntar
de två andra böckerna,”En annan tid, ett annat liv” och ”Faller
fritt som i en dröm”, men jag sticker emellan med några andra,
tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar