Jag är inte riktigt säker på att jag
gillar den här boken, även om jag fann den intressant. Jag upplevde
den som lite rörig och lade faktiskt undan den och läste en annan
bok emellan, men så tog jag tag i den och började om från början.
Nu gick det bättre.
Boken utspelar sig år 1973 med
tillbakablickar till år 1944.
1973 är ett händelserikt år för den
svenska nyhetsbevakningen: Norrmalmstorgsdramat, Sveriges kung dör
och efterträds av vår nuvarande, riksdagen står inför ställningen
175-175, så det är inte konstigt om bokens händelser skulle ha utspelat sig utan att pressen uppmärksammat dessa. Men -
berättelsen är fiktion, hoppas jag i alla fall.
I Stockholm kidnappas Simon Krezensky.
Tre personer hittas mördade och alla har någon koppling till andra
världskriget. I Sverige finns både krigsförbrytare och
motståndsmän från kriget, men med nya identiteter och helt nya
liv.
För mig är bokens behållning det
sätt som Simon behandlar och intellektuellt leker med sina
kidnappare. De tre kidnapparna framstår som tre fullblodsidioter,
även om någon av dem har försonande drag. Rätt så snart fattar
jag misstankar om Simons rätta identitet och någon riktig spänning
ger mig inte berättelsen.
Små lustigheter infinner sig här och
där. Jag kan inte låta bli att tänka på Leif GW när Thorgrim
Lindqvist sitter på parkbänken och matar änder och när han deltar
i ett debattprogram i TV. Och så påminns jag om Guillou i samma
debattprogram.
Nu är jag inte någon läsare av
romaner om ländernas underrättelsetjänster eller s.k. spionromaner, och
det kanske förklarar mitt ljumma omdöme. Står det något om agenter
på baksidestexten, brukar jag automatiskt välja bort den boken.
Tack Historiska Media för
recensionsexemplaret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar