Sällan har vi sett en aggressivare
marknadsföring av en deckare, men jag gick ändå och köpte boken
för jag var så nyfiken på att se om David Lagercrantz lyckats med
att skriva en bra fortsättning på Stig Larssons millenniumserie.
Det har han! Jag blev positivt överraskad.
Boken är spännande och karaktärerna
känns igen. Det är upplyftande (om även overkligt) att läsa om
denna stålkvinna eller vuxna Pippi Långstrump som Lisbeth Salander
utgör. Ingenting biter på henne. Hon blir våldtagen, nerslagen och
nu skjuten, men ett skottsår hindrar henne inte. Inte behöver hon
läkarhjälp heller trots stor blodförlust – ånej – hon drar
sig tillbaka med det autistiska barn hon räddat och slickar sina sår
och kommer igen med förnyad styrka.
Tidningen är i gungning och Mikael
Blomkvist svärtas ner och omskrivs som föredetting. Sent en natt
blir han uppringd av en framstående vetenskapsman som säger sig ha
sprängstoff-information om NSA och propsar på att Mikael ska komma
omedelbart. Innan han hinner fram mördas professorn och Mikael får
en skymt av den flyende mördaren.
Att en författare skriver fortsättning
på någon annans verk är inget unikt. Tänk bara på de nyare
Beckfilmerna som baseras på Sjöwall/Wahlöös personer. Ibland
lyckas författare skriva en fortsättning, ibland inte. Donald
McCraigs fortsättning på ”Borta med vinden” mottogs ju sisådär.
Jag vill påstå att författaren har
lyckats! Det här är en deckare och tillika en blandvändare! Och
boken lämnar öppet för en fortsättning även om den här
historien snyggt knyts ihop.
Det här gjorde du riktigt bra David
Lagercrantz!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar