Caroline Eriksson har tidigare skrivit
spänningsromaner baserade på verkliga historiska händelser. Jag
har läst ”Djävulen hjälpte mig” som jag verkligen gillade
skarpt. Nu har hon skrivit en spänningsroman som helt är hennes
egen fiktiva berättelse.
Det börjar riktigt rafflande. En
sommarkväll åker Greta, Axel och dottern Smilla ut till en enslig
ö. Greta väljer att stanna kvar i båten, hon mår inte så bra,
hon är gravid. Axel och Smilla går på upptäcktsfärd. Axel är en
bra pappa och han och dottern ska utforska den spännande ön. Tiden
går och de kommer inte tillbaka. Greta börjar leta på ön, hon
ropar, men får inget svar.
Ett riktigt spännande upplägg.
Ingenting är vad jag tror att det är, som läsare vilseleds jag
hela tiden, men ändå är det för mycket psykologi för min smak.
Jag kan inte identifiera med med Greta. Jag förstår henne inte. Hon
handlar väldigt underligt när Axel och Smilla försvinner. Det är
tydligt att hon har psykiska problem. Det finns något traumatiskt i
hennes bakgrund. Hon är inte riktigt säker på vad som hänt och
det är inte vi som läsare heller. När hon äntligen tar sig i
kragen och gör en polisanmälan om att hennes man och barn
försvunnit blir hon senare kontaktad av polisen som säger att
enligt deras register har hon aldrig varit gift och inte heller har
hon något barn. Men, borde hon inte för polisen ha uppgett både
namn och personuppgifter för de försvunna? Skulle då inte polisen
kollat om de existerade?
Den ena dimridån efter den andra läggs
ut av författaren och till sist blir jag fast i overklighetskänslan.
Greta ringer till Axels telefon, men kommer direkt till
telefonsvararen. Efter några dagar ringer hennes egen telefon. Axels
namn syns på displayen, men hon möts av tystnad när hon svarar.
Det är en historia med många bottnar,
men trots att det är en ganska tunn bok, känns den för lång för
min smak. Den är i välskriven och riktigt spännande för den
läsare som känner att människans inre består av
outforskningsbara, spännande djup.
Slutet är bra, allt får sin
förklaring så långt det nu går. Tack för recensionsexemplaret,
Forum, jag läste det trots min milda skepsis med nöje.
1 kommentar:
Stort tack för att du läste och tack för att du tog dig tid att skriva om De Försvunna här (även om jag kanske tycker du avslöjar liiite mycket om vändningar i handlingen) . Även om De Försvunna inte helt föll dig på läppen tar jag med mig formuleringar som "välskriven" och "många bottnar". Och som ett litet PS: Gläds fortfarande mycket åt din fina recension av Djävulen hjälpte mig...����
Skicka en kommentar