onsdag 25 mars 2015

Skuggpojken - Lucifer (Carl-Johan Vallgren)

Deckarförfattarna blir fler och fler - kända och okända författare dras till genren, kanske för att det är där de stora försäljningssiffrorna finns. Lucifer är en pseudonym, eller kanske inte eftersom det klart framgår vem som har skrivit, nämligen Carl-Johan Vallgren. Upplysningen finns på omslagets invikta flik. Nåja, Lucifer har ju en dragning till det mörka och hör hemma i religioner och i boken stöter jag på voodoo.

Allt tar sin början när en pappa är på hemväg med sina två små pojkar Kristoffer och Joel. Kristoffer har varit på barnkalas och pappa har passat på att ta sig några öl under väntetiden. Han är försenad till middagen. Barnvagnsrampen till spåret på tunnelbanestationen ser brant ut och pappan beslutar att ta hissen. Kristoffer vill ta trappan. Lillkillen kinkar och skriker i vagnen. Då kommer en kvinna fram och erbjuder sig att ta Kristoffer i hand uppför trappan och vänta med Kristoffer tills hissen kommer till perrongen. Det är sista gången någon ser Kristoffer.

Boken börjar riktigt gastkramande, något värre än ett litet barn som försvinner finns inte. 40 år senare händer det ofattbara, Kristoffers lillebror Joel försvinner också. Hans fru kontakter Danny Katz (huvudpersonen som vi får möta igen i kommande böcker). Danny Katz har gått på tolkskola tillsammans med Joel, men de har inte haft någon kontakt efteråt. Danny har sjunkit ner i drogträsket och upp igen i omgångar, som väntat en riktigt nergången men intelligent kriminalromanhjälte.

Nu börjar en mardröm när Danny inser att han endast har involverats för att misstänkliggöras som mördare. Allt finns planerat och planterat, mordvapen med fingeravtryck, dna m.m. och Danny tvingas gå under jorden. Historien förgrenar sig till Dominikanska republiken.

Boken är välskriven, men jag måste erkänna att den känns som om den följde en utstakad mall för deckare. En riktig bladvändare blir den inte, även om den är thrilleraktigt spännande, intressant och läsvärd. Slutet känns lite krystat och tilltrasslat - inte heller det alltför ovanligt när det gäller den här genren, men visst hade det varit intressantare med ett helt annorlunda och mer trovärdigt slut. Egentligen är det slutet som lite kraschar berättelsen, det blir bara lite för mycket.


1 kommentar:

Linnea sa...

Har inte läst denna.. Men det är verkligen synd att så många deckare följer en mall.. Tycker tyvärr att det ges ut alldeles för många dussindeckare.. :/