Utan personligt ansvar - Lena Andersson

Jag beundrar Lena Anderssons språk, det är så direkt och målande och jag önskar att jag hade den berättarförmågan själv. Ur den synpunkten är romanen helt lysande, läsaren rycks med i handlingen!

Det här är uppföljaren till ”Egenmäktigt förfarande” och jag måste erkänna att jag inte är lika positiv till denna. Det beror inte på att boken skulle vara sämre, utan för att den krockar med min moralheder.

Vi kan inte alltid styra våra känslor, men vi har alltid en valmöjlighet till hur vi handlar. När Ester handlöst förälskar sig i Olof vet hon ännu inte om han är fri eller inte. Men när hon visar sitt intresse deklarerar han klart från början att han inte tänker lämna sin hustru. Ändå fortsätter Ester sin uppvaktning. Naturligtvis blir han lockad – och smickrad!

Hon är inte lika påstridig som hon var i den förra boken, men trots att hon framstår som en intelligent person verkar vettet ha flugit all sin kos när det kommer till kärlekslivet. Jag ska inte skriva mer utan läs boken, för trots allt är den läsvärd och ställer faktiskt kvinnofrågan i centrum: Har vi ansvar för hur vi handlar mot våra medsystrar? Ska vi lägga an på upptagna män när det finns obundna? Såvitt jag vet är det ingen brist på löshästar i Esters ålder.

Olof är krumbuktar sig i smickrat och flirten. Han är en äldre man och Esters uppvaktning stärker hans självkänsla. Och varför inte ta för sig när det bjuds? Visst trixar han fram och tillbaka, men hans budskap är ändå klart och tydligt.

Titeln ”Utan personlig ansvar” syftar enligt min mening lika mycket på Ester som på Olof. Esters värdighet flyger med den här boken iväg till tjottahejti!

Adlibris Inbunden Cd Bokus Inbunden Storpocket Glansholms