Jag beundrar Lena Anderssons språk,
det är så direkt och målande och jag önskar att jag hade den
berättarförmågan själv. Ur den synpunkten är romanen helt
lysande, läsaren rycks med i handlingen!
Det här är uppföljaren till
”Egenmäktigt förfarande” och jag måste erkänna att jag inte
är lika positiv till denna. Det beror inte på att boken skulle vara
sämre, utan för att den krockar med min moralheder.
Vi kan inte alltid styra våra känslor,
men vi har alltid en valmöjlighet till hur vi handlar. När Ester
handlöst förälskar sig i Olof vet hon ännu inte om han är fri
eller inte. Men när hon visar sitt intresse deklarerar han klart
från början att han inte tänker lämna sin hustru. Ändå
fortsätter Ester sin uppvaktning. Naturligtvis blir han lockad –
och smickrad!
Hon är inte lika påstridig som hon
var i den förra boken, men trots att hon framstår som en
intelligent person verkar vettet ha flugit all sin kos när det
kommer till kärlekslivet. Jag ska inte skriva mer utan läs boken,
för trots allt är den läsvärd och ställer faktiskt kvinnofrågan
i centrum: Har vi ansvar för hur vi handlar mot våra medsystrar?
Ska vi lägga an på upptagna män när det finns obundna? Såvitt
jag vet är det ingen brist på löshästar i Esters ålder.
Olof är
krumbuktar sig i smickrat och flirten. Han är en äldre man och
Esters uppvaktning stärker hans självkänsla. Och varför inte ta
för sig när det bjuds? Visst trixar han fram och tillbaka, men hans
budskap är ändå klart och tydligt.
Titeln ”Utan
personlig ansvar” syftar enligt min mening lika mycket på Ester
som på Olof. Esters värdighet flyger med den här boken iväg till tjottahejti!
Adlibris Inbunden Cd Bokus Inbunden Storpocket Glansholms
1 kommentar:
För mig är det här årets bästa bok och jag tycker faktiskt bättre om den än Egenmäktigt förfarande. :)
Skicka en kommentar