Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek - Lena Andersson

Så gick jag äntligen och lånade den på biblioteket, den omskrivna boken ”Egenmäktigt förfarande” av författaren Lena Andersson. Jag ångrar mig inte.

Berättarstilen fullkomligt golvar mig, kanske inte i början av boken, det tar ett tag innan jag vänjer mig – men när jag gör det då kapitulerar jag fullständigt. Det är en bok om makt och maktlöshet.

Ester, som verkar som en fullkomligt förnuftig och verklighetsnära kvinna, förälskar sig handlöst i konstnären Hugo Rask. Hon lever i ett förhållande sedan tio år tillbaka, men nu lämnar hon allt för att försöka få till det med Hugo. Hon har drabbats av den stora passionen. Hennes vånda och längtan dryper från sidorna. Hon ser till att befinna sig i Hugos periferi, i hans kvarter eller där hon vet att han brukar dyka upp. Så småningom får hon till det och kroppsvätskor utbyts, men det är inget riktigt förhållande – Hugo blir undvikande men visar ibland lite intresse, som får Esters hopp att blossa upp igen.

Ibland tycker jag hon är helt hopplös! Trots att hennes intellekt berättar något annat överskuggar känslorna förnuftet fullständigt. Hon låter sig förnedras, för det sista lilla hoppet vill inte försvinna. Ändå är hon stark! Hon vägrar att ta på sig skulden och skammen. Hon hävdar att Hugo genom att ha samlag med henne också har en skyldighet eller ett ansvar för en förespeglad relation. Hon har rätt till en förklaring. Men jag kan inte låta bli att undra: Om Ester varit man, skulle inte hon då riskerat att klassas som ”stalker”?

I viss mån känner jag igen mig. Vi förälskar oss inte i verklighetens person utan i den person som vi målar upp för vårt inre. För att det ska fungera måste känslorna vara ömsesidiga, då brinner elden och passionen kan få sitt utlopp, och kanske också klara av vardagen som följer efter den första tidens rus.

En mening fastnar direkt, jag kan inte citera den ordagrant, för jag kommer inte ihåg var i boken den stod, men den löd ungefär så här: Ingen av dem var intresserade av henne, men båda var intresserade av honom. Det är något jag verkligen kan känna igen mig i. Hur många av oss har inte råkat ut för det?

Det här är verkligen en riktigt bra skildrad ensidig kärlekshistoria, som förstärks av Lena Anderssons litteraturspråk, analyserande, lite kallt, avståndstagande och samtidigt med ett brinnande patos, vilket gör att jag som läsare fullkomligt identifierar mig och lever in i berättelsen.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Glansholms bokhandel Adlibris inbunden pocket e-bok cd Bokus inbunden pocket e-bok cd