Hägring 38 är en roman som utspelar
sig 20 år efter inbördeskriget i Finland, när såren ännu både
blöder och varar, och ett nytt hotfullt moln närmar sig.
(Inbördeskriget utkämpades mellan den
röda och vita sidan, där de röda bestod av socialdemokrater och
kommunister med ett visst stöd från Ryssland och de vita
konservativa sidan fick stöd från Tyskland. De vita segrade och
många, många röda fångar dog av umbäranden i fångläger - andra
arkebuserades.)
Huvudpersonerna i boken kommer från
olika samhällsklasser. Advokat Claes Thune har sin egen byrå i
Helsingfors som han sköter lite halvhjärtat, men han har god hjälp
av sin sekreterare, fru Matilda Wiik. Fru Wiik är plikttrogen och
effektiv, men hon är mycket förtegen om sitt privatliv.
Onsdagsklubben startades av sex unga
högutbildade män, nu utklivna i arbetslivet i högkonjunkturens
Helsingfors år 1927, och Claes Thune känner sig som en viktig del
av klubben. Här träffas de numera medelålders svenskspråkiga
männen och diskuterar allt mellan himmel och jord, och klubbens
syfte är ”att bidraga till uppehållandet och fördjupande av det
politiska och kulturella samtalet på svenska i staden Helsingfors”.
Politiska diskussioner har på senare tid fått större utrymme och
åsikter ventileras och går ibland bjärt isär. De har även blivit
högljuddare och ibland närmar sig osämjan när promillehalten
stiger. Thune är en stillsam man, och han börjar anse att
Onsdagsklubben nu har spelat ut sin roll.
När fru Wiik återkommer till byrån
efter att hon handlat för Onsdagsklubbens räkning, hör hon en röst
hon känner igen och hennes förflutna kommer upp till ytan. Hon
samlar sig och hälsar på männen, och drar en lättnadens suck när
hon inte blir igenkänd av röstens ägare. Men det kokar under ytan
och som läsare förstår jag att en urladdning måste ske.
Jag sträckläser Kjell Westös roman,
inte bara för att jag själv kommer från Finland, utan för att
berättelsen både är vemodig och spännande på samma gång. Claes
Thune får representera vinnarsidan, som inte gärna vill prata om
det som hänt, inte egentligen veta, medan Matilda Wiik har rötter i
den röda sidan och bär på ett stort trauma efter sina upplevelser.
Det är upplevelser hon inte pratar om – inte med någon.
Jag finlandssvensk och även om min by
kanske inte helt var representativ för den vita sidan, så inser jag
att den här delen i historien (övergreppen) helt enkelt hoppades över under
historielektionerna i byskolan. Mycket berodde säkert på vår
lärare, som fortfarande då drömde om ett ”Storfinland”. Kjell
Westö går i den här romanen inte närmare in på den vinnande
sidans agerande, utan låter de övergrepp som begicks av den vita
sidan skildras bara genom Matildas erfarenheter. Dock präglas
tidsandan av historien och av Hitlers expansionspolitik - och
skiljelinjerna som i de politiska åsikterna djupnar alltmer.
Tidsandan
accentueras också genom vad som hände på Stadion i Helsingfors i
de finska mästerskapen år 1938, när en löpare som segrade
officiellt dömdes som fyra i loppet. Abraham
Tokazier, som vinnaren hette i verkligheten, hade judisk bakgrund. I
diskussion om händelsen mellan Claes Thune och Matilda Wiik låter
Kjell Westö Matilda kliva ur sin underdåniga roll och utbrista:
”... det förvånar mig att ni tror att rättvisa är något
självklart. Att få rättvisa är ett privilegium.”
Något vi alla borde
tänka på …
Tack för en bländande
roman, Kjell Westö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar