I romanen berättar Carolin i tillbakablickar om hur hon mötte Clara i musikstudierna, först på folkhögskolan och fortsättningsvis på Musikhögskolan. Clara spelade cello och Carolin fiol. Från början var Clara ljusgestalten som drog till sig Carolin som en magnet. Det var Clara som vågade, Clara som aldrig blev arg, Clara som var så snäll. Varför blev det så här, varför blev Clara självdestruktiv och alkoholiserad?
En förklaring finns säkert i Claras komplicerade familjeliv. Clara är adopterad. När Clara ska gifta sig dyker hennes mamma Anne upp och planerar bröllopet och trots att hon säger att de ska välja tillsammans är det ändå hela tiden Annes vilja som får råda. Under Carolins besök i Claras föräldrahem dagen innan giftermålet utspelas följande när mamman kommer på Clara med att röka. Carolin lyssnar utanför köksfönstret och hör Annes gälla röst:
Adlibris
"Du är inte min dotter längre. Du brås på dem du kom ifrån. Du brås på tjuvar och knarkare. Det spelar ingen roll vad man gör med dig du kommer ändå alltid att vara som de."Senare säger hon:
"Nu när du röker kommer det inte att dröja länge innan du börjar supa också."
Clara säger aldrig ifrån, hon böjer sitt huvud och tar emot. Så gör hon också när hon inte spelar bra. Hon tar emot ovettet utan protester och spelar ännu sämre.
Ändå behöver Carolin Clara, de har varit vänner länge och nu när äktenskapet havererat behöver Carolin henne mera än någonsin. Var finns Clara nu?
Detta är berättelsen om en komplicerad och djup vänskap och det är berättelse som är värd att läsa. Jag sträckläste, jag njöt av språket och jag älskar boken!
ISBN10: 9146220933
ISBN13: 9789146220930
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar