Jag fortsätter läsa nästa bok
”Dykaren” direkt efter att jag avslutat ”Släke”. Jag tyckte
den förra boken var bra, men den här är ännu bättre. Så
skickligt han berättar, Håkan Östlund, och samtidigt
verklighetstroget – visst vet jag att historien är påhittad, men
samtidigt känns det som om den kunde vara sann. Det är skrivarkonst
när den är som bäst.
Den nu tjugofyraåriga Jenny spelar en
stor roll i boken. Hon har mardrömmar, mardrömmar som verkligen
skrämmer henne och som gör att hon helst håller sig vaken. I
hennes dröm är hon sex, sju år och får åka med sin pappa med
långtradaren till Frankrike. De plockar upp en liftare, Jenny somnar
och när hon vaknar är hon ensam i hytten. Hon tittar ut och ser
något som är så skrämmande att hon vaknar upp ur mardrömmen. Hon
går i terapi och hennes terapeut tror att det kan vara ett
bortträngt minne som orsakar drömmarna.
Så småningom går hon till polisen
och berättar för Sara, en ung och ambitiös ny medarbetare på
Gotland. Sara tror att det kan ligga något bakom och efter möte med
de andra får Fredrik i uppdrag att sända en förfrågan till
franska polisen om försvunna tonåringsflickor och ouppklarade mord
under den tid det gäller. Samtidigt finns det en viss skepsis hos
poliserna, Jennys föräldrar är skilda och kan det finnas någon
annan orsak till att hon vill komma åt sin pappa?
Strax därefter dyker ett par pojkar i
ett kalkbrott. Ett cyklop glimmar i vattnet och de ser att det är en
dykare med full utrustning, men luftslangen flyter fritt. Först
klassas dykarens död som en olycka, men efter obduktionen inser
polisen att det är ett mord. Dykaren är inte från Gotland och en
stor utredning drar igång där även polis på fastlandet
involveras.
Efter traumat i förra boken knakar det
i Fredriks och Ninnis äktenskap. Som tur är får inte detta ta för
stor plats i berättelsen, utan författaren lägger krutet på
dykarens död och Jennys anmälan av sin pappa. Skickligt väver
Håkan Östlundh samman ledtrådarna, ibland med någon tillbakablick, men i
stort sett i nutid och så småningom börjar de båda händelserna
att närma sig varandra.
Så nu ska jag ge mig i kast med nästa
bok i serien. Tänk att jag tidigare har missat en så bra svensk
kriminalförfattare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar