Den fjärde boken om gotlandspoliserna
är en blodig historia och en riktigt bra sådan, men jag gillar den
ändå inte. Den inleds med att Fredrik Broman ligger medvetslös på
Karolinska sjukhuset. Sedan börjar berättelsen, som även den har
hopp hit och dit. Faktiskt så blev jag något förvirrad först när
jag läste. Att hela tiden tvingas återvända till små snuttar från
sjukhuset, om och om igen, irriterar min läsning. Hellre då lite
längre avsnitt när nu berättelsen kräver två parallella
historier - för att få bakgrund till Fredriks olycka – och för
att få berättelserna att flyta ihop.
En man och en kvinna hittas brutalt
mördade. Mannen har fått ta emot flera kraftiga slag från något
som kan vara ett svärd. Han är alldeles sönderhackad och svår att
identifiera och helt klart den som provocerat mördarens ursinne.
Kvinnan heter Kristina och hennes man har just återvänt från en lång
arbetsrelaterad utlandsvistelse i Tokyo. Troligtvis är det han som
är offret, om inte, så är han försvunnen. Parets två vuxna barn
försöker greppa vad som hänt. Det är inte den enda tragedin som
drabbat familjen, den äldsta dottern tog sitt liv för många år
sedan.
Det är är en spännande historia, men
jag gillar inte det sönderhackade sättet den berättas på. Ändå
tror jag att många som gillar den här typen av böcker kommer att
tycka om den.
Varför är titeln ”Blot”?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar