En riktigt bra roman av Håkan Nesser
där mörka handlingar i det förflutna så sakta börjar
skönjas. Jag upplever inte boken som en deckare, utan snarare som
ett skönlitterärt verk där författarens unika berättarspråk
förtrollar och leder min läsning vidare.
Boken har flera berättarröster:
lärarna Leon och Igor, kuratorn Ludmilla, eleven Annika och hennes
mamma Ulrika och många år senare även Charlie, som var den
högskoleelev som fann den förolyckade Kallmann. Genom
berättarrösterna lär vi känna huvudpersonerna och de andra
gestalterna som befolkar romanen. Det är ett litet förvirrande
författargrepp för mig i början, men ganska snart har jag vant
mig.
Leon Berger lämnar Stockholm för
staden K i Norrland. Det är dags att byta miljö för att kunna gå
vidare efter hans hustrus och dotters död. Han har fått tjänst i K
som svensklärare efter den karismatiske Eugen Kallmanns oväntade
och lite mystiska död genom vad som polisiärt godtas vara en
olyckshändelse.
Håkan Nesser målar upp ett mindre
samhälle år 1995 dit även nynazismen börjat sprida sig bland de
unga. Ny demokrati har åkt ur riksdagen och unga nazister tar sina
första stapplande steg utanför de större samhällena och
demonstrerar inför förundrade småstadsbor.
Huvuddelen av handlingen utspelar sig
på en högstadieskola. I elevsammansättningen finns killar med
rakade huvuden och som motpart andra generationens invandrare.
Rasistiska hotbrev når elever och lärare med utländsk bakgrund
från någon/några som kallar sig ”Städpatrullen”.
I Kallmanns skrivbord, som Leon får
överta, ligger alla Kallmanns papper kvar tillika med några
dagböcker. Leon läser de diffusa texterna och kan inte bestämma
sig om det är fiktion eller verklighet som Kallmann beskriver.
Kanske är det bara uppslag till en roman/deckare? Kallmann påstås
ha skrivit ett par sådana under pseudonym, men ingen vet riktigt
säkert. Leons intresse väcks och han involverar ytterligare en
lärare och en skolkurator i studien av dagböckerna. Ingen verkar ha
känt Kallmann – mannen är ett mysterium, en undanglidande gestalt
– men han var omtyckt som lärare både av skolledning och elever.
Stilla flyter berättelsen framåt och
Kallmanns dagböcker utgör ytterligare en stark berättarröst.
Kallmann skriver att han endast genom att se en person i ögonen kan
avgöra om den personen har mördat och han påstår sig ha fått
gåvan efter att han själv mördat sin mamma när han endast var
elva år gammal. Fiktion eller verklighet? Det grubblar den
självutnämnda lärar-deckargruppen på.
En människosjäl har många djup och
hemligheter. Nesser beskriver detta på ett fantastiskt sätt. Ibland
för hemligheter människor samman, ibland är hemligheter tunga att
bära och driver in en kil människor emellan.
Långsamt framträder fragment av
hemligheter, men är slutsatsen riktig när polisen häktar en äldre
man? Det är en skickligt berättad fiktion som ger läsaren en
känsla av verklighet. För det är väl lite så verkligheten ser
ut, förvirrande och något ogenomtränglig - och alla frågor har
inte ett entydigt svar.
Det är alltid ett sant nöje att läsa
Håkan Nessers böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar