Titeln ”Där gryningen dröjer”
anspelar på vintern i Arktis, kyla och mörker. Jag är inte helt
positiv till den här boken, det är för mycket mörker, mörker i
själen, mörker i samhället. Läsningen blir tidvis rätt så
obehaglig. Nu när vi lever i en inte alltför hoppfull tid i vår
samtid, så skulle jag ha velat ha ett ljus, ett hopp. I stället
påminner mycket av den historiska handlingen om dagens samhälle,
där vi har många i själen skadade människor, och där de
främlingsfientliga krafterna stärks mer och mer och rädslan snabbt
sprider sig och politiker står handfallna.
Handlingen utspelas år 1936, men en
stor del av berättelsen går tillbaka till 1913 då en grupp unga
män följde sin professor på ett äventyr till Arktis för att
finna spår efter Andrées expedition. De ser framför sig
berömmelsen och den kommande äran. De är dåligt förberedda och
expeditionen tar längre tid än beräknat. När de återvänder till
havet finns inte skeppet kvar, vintern har kommit och vattnet är
inte längre farbart. I stället finner de proviant och ett
meddelande där båten lovar hämta dem till våren. Av de tretton
expeditionsmedlemmarna överlever endast fem i den hårda vintern, i
kamp med isbjörnar, kamp för föda, kamp mot kyla och kamp för att
behålla sin mänsklighet. När våren kommer återvänder
överlevarna till samhället, men kan dessa själar någonsin läka?
År 1936 är det år när olympiaden i
Berlin dominerar tidningarnas nyhetsflöden. Nazismen börjar bli en
faktor att räkna med. Helt dränks inte det fruktansvärda brottet i
Äppelviken av idrottsevenemanget, men det blir inte lika omtalat.
Fyra människor i ett blodbad efter en fest, en ung kvinna visar
livstecken och förs till sjukhus. Kommissarie Hell är på väg till
Berlin, men kallas tillbaka. Maria Gustavsson beordras vaka vid den
unga kvinnan på sjukhuset, även om hon mycket hellre velat delta
aktivt i utredningen. En kvinnas ställning är inte stark under
denna tid, varken i förvärvsarbete eller i hemmet.
Tidsandan är skrämmande, så mycket
mer därför att den påminner i mångt och mycket om dagens.
Brottet, där den trolige gärningsmannen hängt sig, visar sig vara
mer komplicerat än vad polisen först tror. Kvinnan på sjukhuset är
i fara. Ingen vet vem hon är och det är inte lätt för läsaren
att försöka lista ut berättelsens upplösning. Detta upplever jag
som ett stort plus.
Det är en mycket välskriven fiktion,
men jag börjar tröttna på allt hoppande mellan ”dåtid” och
”nutid” som alltmer blivit kutym i kriminalgenren. Här är båda
berättelserna nästan likvärdiga och deckarbiten får stå tillbaka
för äventyret i Arktis. Författaren skriver i slutordet: ”Där
gryningen dröjer handlar om att förlora sig själv. Om saker som
inte kan göras ogjorda, om vad som kan hända då man vänder bort
blicken och inte låtsas om förföljelser och övergrepp.”
Samtidigt börjar de goda krafterna i
vårt eget samhälle svikta. När vi översköljs av våldsdåd från
skadade själar, börjar även de som tidigare ståndaktigt öppnat
sina hjärtan att svikta. Var hittar vi det ljus/hopp som vi behöver
för att gå en ljusare värld till mötes?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar