Jag har medvetet inte läst vare sig
recensioner i tidningar eller bloggar innan min köplats och väntan
på lånet från biblioteket infriades. Jag ville läsa boken med
”opåverkat” sinne. Jag visste att det var en roman om skilsmässa
som hade många paralleller till den offentliga skilsmässa som
författaren fick genomlida.
Efter att ha läst boken högaktar jag
Martina Haag, för detta är inte något hatiskt inlägg mot hennes
man eller män i allmänhet. Boken skildrar smärtan. Den smärta som
i stunden förvrider tankarna att bli mörka – samtidigt är boken
en berättelse om att gå vidare. Efter ett långt äktenskap slängs
den part som blir över ut i en verklighet där hon/han inte känner
igen sig. När någon varit en del av ett parförhållande under lång
tid så upplever man sig som stympad, förutom den rent fysiska
saknade efter partnern. Livet faller samman.
I romanen åker huvudpersonen Petra
till fjällvärlden för att jobba som stugvärd i Ráhnukka och
samtidigt skriva en bok. Men framförallt för att gå vidare,
uppfinna sig själv och börja se framåt. Berättelsen handlar om
naturen och de gäster som kommer längs vandringsleden blandat med
tillbakablickar på det som hänt. Anders är Petras exman och långt
innan Anders talade om att han hittat en annan, säger Petras
intuition att det är något som inte stämmer. För visst insåg hon
att något var fel, precis som vi alla gör – men ofta blundar och
ursäktar.
Jag tycker att Martina Haag har
skildrat skilsmässans vånda och ångest på ett gripande sätt,
samtidigt som boken är hoppfull om framtiden och framhåller att
barnen är det viktigaste. Det är viktigt att kunna kommunicera för
barnens skull. Det är viktigt att gå vidare och att förlåta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar