Svinen - Carl-Johan Vallgren skriver som Lucifer

Jag har precis läst ut Carl-Johan Vallgens (eller Lucifers) andra noir-thriller och känner mig något ambivalent. Så mycken svärta, så mycket elände med ljusglimtar som blir just det – snabba solreflexer innan molnen åter drar fram över berättelsen. Det här är ingen deckare, här finns inga andra poliser än ”Kapten klännings” gelikar. Här finns prostituerade, knarkare, rånare och så huvudpersonerna som är sprungna ur denna miljö: Katz, Jorma och Eva.

Droghungern är alltid närvarande i antihjälten Danny Katz liv och får honom att ta kontakt med sin gamla langare. När sedan langaren hittas död av en överdos fattar Katz misstankar och börjar leta efter langarens flickvän som verkar ha försvunnit. Jorma försöker förstå varför det rån han och några kompisar skulle utföra mot en värdetransport verkade vara en fälla där hans kumpan sköts till döds – en regelrätt avrättning som Jorma bevittnade. Medan Eva, som nu är åklagare, samarbetar med finanspolisen i Bosnien. Inte heller hon är befriad från det gamla begäret, men hon har bytt ett missbruk mot ett annat.

Så småningom sammanstrålar de tre vännernas vägar.

Jag undrar om Vallgren har valt pseudonymen Lucifer för att ytterligare förstärka svärtan i berättelsen, för visst kunde historien gott vara skriven av mörkrets furste. Men, den är onekligen väldisponerad och väl genomarbetad, det är nästan så att den blir trovärdig, men bara nästan.

Boken stöter bort mig i början, de första femtio sidorna handlar om rånet, redan där var jag på väg att lägga bort boken. Sedan kom jag igång med läsningen, men för mig var det ingen blandvändare, utan jag tog mig an boken i små bitar för att sedan när jag kom till slutet utbrista: Men, så kan man väl inte göra med sin huvudperson? Eller, är det en cliffhanger för att få mig att läsa nästa bok?

Adlibris inbunden ljudbok Bokus inbunden e-bok