”Denna berättelse började med en
jagad, ensam och hungrig familj på Mongoliets stäpper och slutar
med Kublai khan, som styrde ett rike som var större än både
Alexander den stores och Julius Ceasars. I ljuset av att det bara rör
sig om tre generationer måste det helt enkelt vara den främsta
framgångssagan i mänsklighetens historia.” Så avslutar Conn
Iggulden den historiska kommentar som han lämnar i slutet på varje
bok.
Dynastins Arvinge avslutar den fem
böcker långa dramatiserade berättelsen som börjar med Djingis
Khan och som författaren väljer att avsluta när Kublai Khan tar
makten. Lite synd tycker jag, jag skulle ha uppskattat att även få
följa Kublai Khans vidare öden.
Jag har sträckläst alla böckerna,
trots långa krigsscener, som även de fascinerat mig. Jag tycker att
Conn Iggulden har lyckats med att både berätta mongolernas historia
och dramatisera till riktiga äventyr och fram träder mänskliga och
hårda gestalter som formas av den tid de lever i. Även om
familjebanden är starka, ställs bröder mot varandra.
I den här sista boken får vi bekanta
oss med flera storkhaner, innan det är dags för Kublai. Flera
regerar några få år innan de möter döden. Mellan varje khanbyte
måste alla ”underkhaner” bege sig till huvudstaden för att
svära en ny khan eden. Riket är stort och det kan ta flera år
innan en ny khan tillträder. När Ogotai dör, befinner sig hans son
långt borta i Ryssland och måste snabbt ta sig tillbaka. Under
tiden styrde Sorhatani (mor till Kublai) med hjälp av Ogotais hustru och hon är
enligt författaren kanske den mest anmärkningsvärda kvinnan under
denna period.
Här kan du läsa om de första fyra böckerna: Stäppens krigare, Bågens mästare, Bergens väktare och Silvrets rike.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar