Min kamp 2 - Karl Ove Knausgård

Så har jag äntligen kommit igenom bok två i Karl Ove Knausgårds bastanta serie som baserar sig på hans liv. Det är för den skull inte en självbiografi - jag känner ändå att detta är litteratur först och främst men som hämtat det mesta ur hans eget liv. Det är det inte en kronologisk eller kanske i alla delar en sann berättelse, men den ligger tillräckligt nära för att kunna vara det.

Det som gör det jobbigt att läsa är inte prosan som flyter lätt och berättande, utan de långa meningarna, men framför allt de långa styckena och avsaknaden av kapitelindelning. Det är inte lätt att hitta ett bra ställa att lägga ifrån sig boken när ögonen vill sova på kvällen. Ett stycke sträcker sig gärna över flera sidor.

Det här är Lindas bok, Karl Ove Knausgårds frus bok. Nästan allt handlar om henne, hur de möttes, det liv de ville ha tillsammans, vardagens förtretligheter - som den ryska kvinna som förpestar deras liv i lägenheten i Stockholm. Äktenskapets alla fallgropar och stormiga känslor. Och Lindas sjukdom, som gör att hon inte orkar, att hon kastas mellan mani och depression.

Vi tillhör olika generationer, Karl Ove Knausgård och jag, det är tjugo års skillnad - nästan på dagen. Därför förvånas jag mycket över att han känner sin mansroll förnedrad när han drar sin förstfödda i vagn genom staden. Herregud, karlen är tjugo år yngre, hur i hela fridens namn är detta möjligt? Vad hände egentligen med vår jämställdhet? Varför är vissa sysslor kvinnosysslor och just för den skull förnedrande? Som tur är förbleknar hans känslor med varje nytt barn som föds.

Jag rycks med när Knausgård berättar om sin förstföddas födelse - Lindas kamp och han som gör vad han kan för att hjälpa till. Det är en nervknipande och kärleksfull berättelse om hans hustrus kamp i förlossningsrummet och hans deltagande, och det lilla liv som kommer till världen, ett liv som de båda ska lära känna. Det är en vacker och berörande skildring.

Däremot blir jag uttråkad när han och hans vän Geir navelskådar sina liv på krogen, eller kanske är det filosofi det handlar om? Jag tror inte riktigt på de känslor som Knausgård framför om Jantelagens alla förringanden, jag tror inte på honom när han skriver om att han inte tror att han är någon. Beviset finns framför mig - i en bok som ingen med Jantelagens alla bojor hade kunnat skriva.

Det finns roliga passager också, som när han och Linda möter den som Knausgård beskriver som en hobbitlik, liten man, med nattsvarta ögon, vars blick ger Knausgård kalla kårar och han fråga Linda: Såg du honom? Och hon svarar: Det var Lars Norén.

Ja, jag kommer att läsa nästa bok också, men jag behöver nog en liten paus emellan böckerna med lite underhållningslitteratur - troligtvis en deckare.

Adlibris Pocket Bokus Pocket E-bok