Jag tar mig an romanen,
över 500 tätskrivna sidor, lite lojt till att börja med. Hon är
mångordig Hanne-Vibeke Holst, men jag har ju älskat hennes tidigare
böcker, så jag tänker inte ge upp - även om jag tycker
skildringen av faderns uppväxt är lite för långrandig och bitvis
tråkig. Det är först när fadern möter sin blivande fru som
romanen tar riktig fart.
Kanske var jag just då
inte upplagd för en stor roman, för det är det den är, och den
växer hela vägen genom alla de drygt femhundra sidorna och i slutet
deltar jag i sorgen när jag lever mig in i dödskampen tillsammans
med familjen som vakar runt dödsbädden. Där finns hans föräldrar
och hans tre döttrar, de barn som han sagt upp bekantskapen med.
Till slut försonar Knud sig både med livet och med döden. Jag
inser att uppväxtskildringen är direkt central för hur författaren
och diktaren Knud Holst liv utvecklade sig.
Det är en stor författare
som kan ta sig an en förälders historia med så mycket sympati och
kärlek, och ändå inte väja för mörkret. Knut Holst drömde och
hade bestämt sig för att skriva "den stora romanen", nu
är det i stället hans dotter som gör det och låter fadern bli
huvudfigur. Hon låter berättelsen till fullo bli hans, hans tankar,
hans känslor, hans tillkortakommanden och hans drömmar. Han hade
säkert velat skriva en annan berättelse om sitt liv, en mer
grandios berättelse.
Knud Holst föddes i en
fattig familj, hans föräldrar hade inte ens kläder till barnet när
det föddes. Föräldrarna var religiösa men hans intellekt kunde
inte acceptera gudstron utan han tog tidigt avstånd. Han var
intelligent men lite annorlunda, en tänkare, en känslig och lite
klen pojke som lyckas få en läkare att skriva ett intyg så han
inte behöver delta i skolgymnastiken. Det var viktigt för honom att
vara bäst och det var han inte i gymnastiken. Han var en god
tecknare och han skrev - han ville bli stor inom litteraturens
område!
Drivkraften hade han inom
sig, men ändå kände han sig utanför även efter det att han gjort
sin strålande debut med diktsamlingen "Dementi". Navet och
styrkan finns hos Kirsten (Ba), hans fru. Hon är hans allt, hans
musa, hans glädje, hans tröst. Knud förstår sig inte på pengar,
han lever i nuet och i optimismen att han ska skära guld med sin
penna. Hans livstil är prålig, han måste visa att han betyder
något.
Han lånar pengar och det
är Bas förtjänst att de reder upp ekonomin i sista stund, gång på
gång, ytterligare en respit. Däremellan levs livet glatt med fester
och resor. Han drabbas av skrivkramp, han måste skriva bättre, men
det går inte. Han ska skriva en stor roman, men inspirationen
tryter. Alkoholen blir en tröst. I stället blir det hustrun som
skriver och drar in pengar. När de två äldsta döttrarna flyttat
hemifrån gör även Ba det tillsammans med den yngsta dottern och
även om hon en längre tid förberett Knud på att hon är på väg
bort, vägrar han förstå. Det blir en chock när hon försvinner.
Nu börjar det gå utför
på allvar. Även om han finner en ny musa, så kan ingen träda in i
Bas skor när det gäller att hålla rätt riktning och behålla
glädjen i livet. Det går upp och ner, mest ner, men Knuds vänner
och bror träder in och stöttar med pengar och borgen.
Det är en roman om en
människa som många tycker om, men som trots goda föresatser ofta
sviker. Han kan inte betala tillbaka lån, han vägrar söka
socialhjälp, han besöker inte sin dödssjuke vän, vännen som
gjorde konkurs på grund av borgen till Knud och som aldrig
förebrådde honom.
Romanens stora förtjänst
är - förutom den ömsinta skildringen av faderns vindlande väg
genom livet, hans uppgång och fall, hans brottande med de inre
demonerna - tidsandan där allt placeras i sitt sammanhang: krig,
politik och människor som vi känner till.
Hur många är det inte
som har en människa i sin närhet, som inte riktigt klarar av att
leva livet enligt gängse normer, men som vi ändå älskar och
förlåter, gång på gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar