lördag 13 december 2014

Knud, den store – Hanne-Vibeke Holst

Jag tar mig an romanen, över 500 tätskrivna sidor, lite lojt till att börja med. Hon är mångordig Hanne-Vibeke Holst, men jag har ju älskat hennes tidigare böcker, så jag tänker inte ge upp - även om jag tycker skildringen av faderns uppväxt är lite för långrandig och bitvis tråkig. Det är först när fadern möter sin blivande fru som romanen tar riktig fart.

Kanske var jag just då inte upplagd för en stor roman, för det är det den är, och den växer hela vägen genom alla de drygt femhundra sidorna och i slutet deltar jag i sorgen när jag lever mig in i dödskampen tillsammans med familjen som vakar runt dödsbädden. Där finns hans föräldrar och hans tre döttrar, de barn som han sagt upp bekantskapen med. Till slut försonar Knud sig både med livet och med döden. Jag inser att uppväxtskildringen är direkt central för hur författaren och diktaren Knud Holst liv utvecklade sig.

Det är en stor författare som kan ta sig an en förälders historia med så mycket sympati och kärlek, och ändå inte väja för mörkret. Knut Holst drömde och hade bestämt sig för att skriva "den stora romanen", nu är det i stället hans dotter som gör det och låter fadern bli huvudfigur. Hon låter berättelsen till fullo bli hans, hans tankar, hans känslor, hans tillkortakommanden och hans drömmar. Han hade säkert velat skriva en annan berättelse om sitt liv, en mer grandios berättelse.

Knud Holst föddes i en fattig familj, hans föräldrar hade inte ens kläder till barnet när det föddes. Föräldrarna var religiösa men hans intellekt kunde inte acceptera gudstron utan han tog tidigt avstånd. Han var intelligent men lite annorlunda, en tänkare, en känslig och lite klen pojke som lyckas få en läkare att skriva ett intyg så han inte behöver delta i skolgymnastiken. Det var viktigt för honom att vara bäst och det var han inte i gymnastiken. Han var en god tecknare och han skrev - han ville bli stor inom litteraturens område!

Drivkraften hade han inom sig, men ändå kände han sig utanför även efter det att han gjort sin strålande debut med diktsamlingen "Dementi". Navet och styrkan finns hos Kirsten (Ba), hans fru. Hon är hans allt, hans musa, hans glädje, hans tröst. Knud förstår sig inte på pengar, han lever i nuet och i optimismen att han ska skära guld med sin penna. Hans livstil är prålig, han måste visa att han betyder något.

Han lånar pengar och det är Bas förtjänst att de reder upp ekonomin i sista stund, gång på gång, ytterligare en respit. Däremellan levs livet glatt med fester och resor. Han drabbas av skrivkramp, han måste skriva bättre, men det går inte. Han ska skriva en stor roman, men inspirationen tryter. Alkoholen blir en tröst. I stället blir det hustrun som skriver och drar in pengar. När de två äldsta döttrarna flyttat hemifrån gör även Ba det tillsammans med den yngsta dottern och även om hon en längre tid förberett Knud på att hon är på väg bort, vägrar han förstå. Det blir en chock när hon försvinner.

Nu börjar det gå utför på allvar. Även om han finner en ny musa, så kan ingen träda in i Bas skor när det gäller att hålla rätt riktning och behålla glädjen i livet. Det går upp och ner, mest ner, men Knuds vänner och bror träder in och stöttar med pengar och borgen.

Det är en roman om en människa som många tycker om, men som trots goda föresatser ofta sviker. Han kan inte betala tillbaka lån, han vägrar söka socialhjälp, han besöker inte sin dödssjuke vän, vännen som gjorde konkurs på grund av borgen till Knud och som aldrig förebrådde honom.

Romanens stora förtjänst är - förutom den ömsinta skildringen av faderns vindlande väg genom livet, hans uppgång och fall, hans brottande med de inre demonerna - tidsandan där allt placeras i sitt sammanhang: krig, politik och människor som vi känner till.

Hur många är det inte som har en människa i sin närhet, som inte riktigt klarar av att leva livet enligt gängse normer, men som vi ändå älskar och förlåter, gång på gång?




Inga kommentarer: