Det är inte ofta jag läser
nobelpristagare, men ibland tänker jag att jag måste läsa den här
boken som alla verkar ha läst. Plus några till förstås, ”Den
femte sanningen”, till exempel. Jag har bara läst ”Alfred och
Emily” förut av Lessing och den tråkade ut mig lite, men man kan
väl ändra sig med åren.
Den här boken handlar om ett par,
Harriet och David, som från första början vet vad de vill. De är
skapta för varandra, det är de helt överens om. De ska gifta sig,
skaffa hus och ha massor av barn.
De hittar sitt drömhus. Det är stort.
Där får många barn plats. Det ekonomiska får de hjälp med och
huset är stort nog för att samla till stora familjesammankomster.
Lyckan är fullkomlig. Harriet föder det ena barnet efter det andra,
men när hon väntar sitt femte så är det något som är
annorlunda. Barnet sparkar ilsket i magen, det verkar som barnet vill
göra Harriet illa. Graviditeten blir en mardröm. När barnet föds
är han lika ilsken, biter hårt i Harriets bröstvårtor.
Barnet är annorlunda och skrämmande.
Den är lättläst, men jag vet inte om jag egentligen tyckte om den,
för den är samtidigt otäck. Kan man älska ett barn som är så
destruktivt från början, som inte verkar förstå människor runt
omkring. Vem eller vad är detta barn och vad händer med
familjesammankomster och det lyckliga äktenskapet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar