Ska jag verkligen läsa en
bok om Mannerheim igen? Jag läste ju Dag Sebastian Ahlander, Gustaf Mannerheim, för inte så länge sedan. Jag har alltid gillat Herman
Lindqvists sätt att ge mig historiska inblickar, så jag lånade den
på biblioteket.
Först tröttnade jag på
släktutredningen i början, men sedan så lossnade det. Ordentligt!
Den här boken är inte en så okritisk hyllning som Ahlanders, och
den går mera på djupet. Den är full av detaljer och framförallt
många, många fotografier och citat från tiden. Det tryck som
Finland blev utsatt för från öst, och den officiella flatheten
från väst, förklarar varför finnarna var tvungna att få hjälp
för att inte bli en lydstat till Sovjet - av det enda land som ställde
upp: Tyskland.
”Då vi flera gånger
blivit bedragna av finnarna, önskar vi från finska regeringen
mottaga en förklaring, undertecknad av presidenten och
utrikesministern, att Finland är berett att kapitulera …”, krav
från Moskva.
Under denna tid navigerar
en åldrande och sjuklig Mannerheim både som härförare och
politisk kontaktman. Han var aktad i omvärlden och han hade
kontakter. Han var i mångt och mycket en kvarleva från en svunnen
tid, en sirlig överklassman som Hitler benämnde ”den sista
riddaren”.
Mannerheim insåg, säkert
med många andra, tidigt hotet från Hitler och Tyskland. Han skriver
i brev till sin syster Eva våren 1939: ”Vi hava klagat och
indignerat oss över ryssarnas metoder och förtryck här, men vad
har det varit annat än barnlek vid sidan av Adolphus med sin
Oberczekist (överste hemliga polisen) Himmler och hans milda
hantlangare. Det är Ragnarök som stundar.”
Man behöver inte vara
finländare för att ta till sig den här boken. Den är ganska
tjock, men lättas upp av många bildsidor och citatsidor. De citat
jag skrivit här är direkt hämtade ur boken.
Ur krig och förtryck
kommer sällan något gott för den vanliga medborgaren. Kyrkogårdar
fylls med kors. Nu stundar åter en tid där despotiska ledare
utmanar varandra. Ve oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar