lördag 29 juli 2017

Spännande och briljant kriminallitteratur

Två riktigt bra deckare hamnade oväntat i min läshög under sommarveckorna i stugan. De är både lite äldre, men de har inte åldrats!

Rödhake - Jo Nesbø (utkom 2000)


Jag har läst "Pansarhjärta" tidigare av författaren och den föll mig inte riktigt i smaken, men den här är fantastisk! Jag läser pocketversionen på 481 sidor plus en liten kort självbiografi av Nesbø i slutet.

Det är inte ofta jag kan läsa en deckare och absolut inte ha den minsta aning om vem som är förövaren, men det sker här. Det är först i slutet som jag börjar förstå varåt det lutar, men jag är långtifrån säker.

Baksidestexten upplyser mig om att Rödhake vann de norska bokhandlarnas pris år 2000 plus att den korades till Tidernas bästa norska kriminalroman år 2004. Helt rättvist! Den är suverän!

Upprinnelsen ligger långt tillbaka i tiden när Norge slogs för sin självständighet. Det fanns norrmän som deltog i striderna på den tyska sidan.

Storyn börjar i november 1999, då ett celebert statsbesök kommer till Norge. Samarbetet med den norska polisen och Secret Service klickar och Harry Hole råkar skjuta en Secret Service-agent. Det får till följd en mörkläggning och en ”befordran” av Harry Hole till kommissarie i POT polisens övervakningstjänst. Hole kämpar med sin alkoholism, men när tomhylsor från ett märkligt gevär, en riktigt kraftig ”kanon” påträffas i skogen väcks hans intresse. Kan det röra sig om ett planerat terrordåd i Norge och vem/vilka är i så fall måltavlan/måltavlorna?

Nu ska jag hitta nästa bok av Nesbø i serien, för hela historien slutar inte här. Fortfarande går en mördare lös efter att fallet med det förväntade terrorattentatet lösts och gärningsmannen gripits. "Rödhake" är Nesbøs tredje deckare och nästa heter "Nemesis". Biblioteket nästa!

Adlibris Pocket Bokus Pocket  Ljudbok E-bok

Dödsdomen - Val McDermid (utkom 1999, år 2001 på svenska)


Den som fortfarande inte har läst en deckare av Val McDermid har verkligen missat en bra kriminalförfattare. Den här boken är något utöver det vanliga. Den börjar på 60-talet med en försvunnen trettonårig flicka i en lite mer eller mindre isolerad by. Byborna undanhåller information från poliserna utifrån och portionerar ut informationen lite som de behagar. Polisen George Bennett är passionerat engagerad i försvinnandet, kanske beroende på han precis fått veta att han ska bli pappa. Han vill till varje pris lösa fallet. Men han är en utomstående och har svårt att komma byborna inpå livet.

Polisen hittar ingen död kropp, men blodiga kläder och en plats där det förekommit en strid, hittas så småningom. Flera vittnesmål pekar ut en person, han har varit i närheten av platsen den speciella dagen. Polisen hittar barnpornografi vid en husrannsakan. Det blir ett uppmärksammat fall i England och fallet dras till domstol och den misstänkte mannen fälls, trots att kroppen inte återfunnits. Han avrättas. George Bennet blir känd och hedrad.

Journalisten Catherine Heathcote lyckas 35 år senare övertala Bennett att berätta sin historia i en bok och nu framkommer överraskande nya fakta med direkta kopplingar till Bennetts familj.

Det här är en mångbottnad historia och ett riktigt konstverk i kriminallitteraturen signerad McDermid.

Storbritannien avskaffade dödsstraffet definitivt år 1998, men det finns många länder/stater som har det och den här romanen är ett bra inlägg i debatten om dödsstraff.

Bokus Pocket Adlibris Pocket 




onsdag 26 juli 2017

Äkta amerikanska jeans - Jan Guillou

Nu har Jan Guillous stora romansvit kommit fram till 50-talet och då börjar jag också känna igen mig. Så tydligt har nog aldrig min klasstillhörighet utpekats för mig.

Även om min uppväxt skiljer sig enormt mycket från Guillous och huvudpersonen Eriks, så hade vi i alla fall musiken gemensamt. Elvis! Och byxorna, även om vi inte hade äkta jeans, så hade vi något som påminde om dem och vi kallade brallorna för ”farmare”. De skulle sitta som ett extra skinn. Raggarbilarna körde sina rundor och bilarna hade förutom skinnsäten också spelare för EP-skivor. Vi stärkte våra underkjolar i potatismjöl och tuperade och sprayade håret till stora ”hövålmar”, men några frallor i håret användes nog inte - det var en ren skröna. Vi hade vita gympaskor som envisades med att bli solkiga. Mycket krita användes på de skorna! Läppstiftet var rosa och mascaran kolsvart. Det var rock´n roll som gällde. Jag fick besök från Sverige av en något äldre tjej (brevvän) och hennes kjol var enorm, det visade sig att hon hade en underkjol av skumgummi. Min far kallade henne helt enkelt för ”Skumgummirumpan”.

Guillou inleder berättelsen 1953 och berättarrösten får vara den nioåriga Erik, som nu representerar den fiktiva familjen Lauritzen, och som ännu så länge bor i Saltsjöbaden i ett bättre ståndsliv. Det här är en roman om klass. Vilka möjligheter som du har om du är född i rätt grupp och fått utbildning. För även om du förlorar din förmögenhet, så står du inte utan möjligheter. Här behöver mamma Lauritzen inte ta ett städjobb utan kan satsa på arbeten med mera status, även om hon temporärt hamnar i Nils Adamssons affär och säljer ”knullgummi”.

Händelserna i omvärlden berättas ur ett barns perspektiv blandat med lekar och ett fantasiliv som förvandlar tråkiga stunder till något spännande. Ibland tar fantasivärlden över helt, som när Erik och hans kompis slår cowboyerna blodiga så att de måste plåstras om på sjukhus. Men Erik är nog inte riktigt medveten om omvärlden ännu och när Stalins död ropas ut på löpsedlarna, sörjer Erik för han tror att det är Chaplin som är död.

Den här berättelsen liknar ingen av de andra böckerna i serien - och den är fullständigt briljant!

Helt plötsligt skiftar berättelsen fokus. Nu är det Erik som år 1968 berättar om sitt liv i romanen och drömmer om i första hand tentamen, sedan ett författarskap och därefter möjligen revolution. Berättelsen om den nioåriga Erik är den roman han skriver och kontinuerligt sänder till Johanne som numera blivit litteraturkritiker på DN och som han enträget uppmanar att skriva sina memoarer från kriget där hon ingick i den norska motståndsrörelsen, (se boken ”Blå Stjärnan”).

I denna roman träder en kämpande mor fram, hon som förlorat allt materiellt, men inte lämnar sina överklassvärderingar. Hon tar sig an livet med bravur och hennes språkkunskaper ger henne anställningsmöjligheter som inte en kvinna från underklassen hade haft en möjlighet att få. Så trots att livet förändrats drastiskt för Eriks familj, bestående inte bara av Erik utan av mamma och en yngre bror, så är ändå deras möjligheter betydligt bättre än för någon från en underklassmiljö.

Jag har för många år sedan läst Jan Guillous ”Ondskan” och när Guillous alter ego (för det är väl han, i alla fall delvis?) Eric kommer till internatskolan så skiljer sig berättelserna åt väldigt mycket. Så kommer överraskningen och berättelsen får en ny dimension när Guillous alter ego från ”Ondskan” Erik Ponti också kommer till skolan. Smart grepp!

I romanens värld är allting möjligt och om "Ondskan" var den mörka berättelsen om Guillous liv så är "Äkta amerikanska jeans" den ljusa. Vem bryr sig om vad som är sant och vad som är fiktion. Guillous rika fantasivärld har gjort honom till en gudabenådad författare!

Trots allt så är berättelsen om 50-talet den uppväxande Eriks berättelse och han är nog lite trångsynt. Jag hoppas att Guillou ger oss en berättelse om femtiotalet som är lite mer nyanserad och historiskt innehållsrik. Gärna med Johanne som berättare.

Jag upplever den här boken som den bästa i serien.

tisdag 25 juli 2017

Collage - Cherstin Juhlin

Bokutgivningen i Sverige är bred och floran av egenutgivare växer. Drömmen att bli författare finns hos många. Bland egenutgivarna finns Cherstin Julin, en pensionerad polis, och hon skriver som väntat deckare. ”Collage” är ett trevligt guldkorn. Boken skulle gärna ha fått vara dubbelt så lång, jag sträckläste den och den tog slut alldeles för fort. Jag smålog lite när en av Cherstins karaktärer hade för avsikt att läsa en roman ”Livet har sitt pris” också den egenutgiven av en pensionerad polis. Jag har faktiskt helt nyligen läst en bok av honom som heter ”Döden har sitt pris”.

Polisens arbete och samarbete och stämningen på arbetsplatsen är i blickpunkten. Det är lätt att igenkännande dra på smilbanden, för alla arbetsplatser har något eller någon karaktär gemensamt. Huvudpersonen, polisen Annika, är sextiotvå år och bara det är inte alltför vanligt i deckarfloran – och inspirerande. Hon är gift med en pensionerad kollega, som ligger kvar i sängen och drar sig när hon går till jobbet. Annika känner sig inte klar för pensionen ännu, men en kvinnlig polis som ser pensionsåldern närma sig, henne kan jag och äldre kvinnor identifiera oss med.

Storyn är inte märkvärdig. En sedan år 1999 försvunnen konstnär. En ung flicka som mördas på väg till sin arbetsplats. Konstnärens sambo anmäler stöld av tavlorna. Annika tilldelas tavelstölden, men hon kan inte låta bli att snegla på mordet. Jag ska inte beskriva innehållet mer, annat än att det är både intressant och småspännande här och var. Annika snubblar över en ledtråd i mordet som verkar leda till en person i hennes närhet.

Författaren målar upp en trovärdig berättelse med bra dialoger och skriver med ett lättflytande språk. Det finns lite små korrekturfel, men de störde inte min läsning. Kapitlen är korta och hela boken är lätt att ta till sig. Med denna berättarstil kan Cherstin Juhlin nå långt och kanske till och med få till en betydligt längre bok.

”Collage” är den tredje boken i en trilogi och de två andra har jag inte läst. Men jag tycker att Cherstin Juhlin i den här boken verkligen lyckas med konststycket att få polisens vardag trovärdig och samtidigt få in två spännande brott.

Bokus E-bok Adlibris E-bok