Jag har läst Guillous
serie med stor behållning, men i den här boken känner jag mig inte
hemma. Delvis beroende på klasskillnader och dessutom sida efter
sida med de politiska vänsterrörelsernas diskussioner. Ett evigt
pladdrande sida upp och sida ner i en stor del av boken. Jag får
erkänna att efter ett tag suckade jag och bläddrade vidare för att
hitta ett intressantare avsnitt. Jag har aldrig känt mig hemma vare
sig på vänster- eller högerkanten, båda sidor är lika goda
kålsupare. Det är ingen tillfällighet att omslaget är illrött.
Neurosedynrättegången i
Tyskland och senare i Sverige fångade mitt intresse, så även onkel
Sverre som försöker ordna arvet efter sig på så sätt att det
inte ska splittra släkten ytterligare, utan i stället ge dem en
möjlighet att försonas.
1968 var det år jag kom
till Sverige och arbetade på ett kontor beläget på ett säteri
inte långt från huvudstaden, men ur ekonomisk synpunkt ändå långt
borta. FNL-rörelsen och Vietnamkriget fyllde tidningarna och bilden
av polischefen som avrättar en fängslad Viet Cong-krigare sprids.
(Den starka bilden av den nakna flickan flyende undan Napalm som
chockade världen kom flera år senare, men är troligtvis den bild
som bränts in på många näthinnor.) Jag kände ungdomar med både
FNL-märke och palestinasjalar, men jag tror inte någon av dem var
speciellt aktiva - det var mera en ungdoms- eller modegrej.
Jag kommer ihåg Olof
Palme som tågade med proteströrelsen mot kriget i Vietnam och hans
fördömande ord om USA. Och jag tyckte han var modig. Dessutom var det svält och
krig i Biafra.
1968 är händelserikt
även för mig som inte levt i Guillous värld och inte kan räkna
mig som intellektuell. Martin Luther King och Robert Kennedy mördas
och världen har fortfarande inte glömt JFK i Dallas, vi var många
som undrade vart världen var på väg? Johnny Cash spelade in sitt
fängelsealbum "At Folsom Prison" och det spelade jag och mina vänner
sönder och samman. Elvis blir pappa. Jag träffar min blivande man
och fascineras av Sverige. Jag får höra av mina arbetskamrater att
man varje månad har en karensdag som man ska ta ut. Det är en
rättighet! Jag förstår absolut ingenting och vägrar att ta en
karensdag utan att vara sjuk!
Jag var nog mer inriktad
mot ”drömlandet” USA än åt maoister och andra socialister. Och
Nixons valseger i slutet av året sa mig ingenting.
Den som år 1968 räknade
sig som socialist och rödvinsvänster kan säkert njuta till fullo
av boken. För mig var och är det en främmande värld som skildras.
För oss som inte hade möjlighet till utbildning förrän något år
senare genom Komvux - är detta långt ifrån mitt 1968.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar