Vågspel av Ann Rosman är en fascinerande bok! När författaren förlägger
handlingen till havet kring Orkneyöarna blir boken en riktig
höjdarroman. Romanen har allt: historia, folktro, spänning!
En svensk segelbåt hittas drivande i
vattnet, det finns blod ombord, och Karin Adler tillsammans med
kollegan Folke åker till Orkneyöarna för att bistå polisen.
Riktigt välkomna känner de sig inte när den buttre polisen Derek
gärna ser att de tittar på fornlämningar och museer i stället för
att hänga alltför mycket ihop med den lokala polisstyrkan.
Den försvunne svensken visar sig vara
en djuphavsdykare, som jobbat på oljeplattformar och även deltagit
i en dykning efter guld i slutet på sjuttiotalet vid den förlista
HMS Hampshire som gick på en mina 1916 utanför Orkneyöarna. En
händelse som lämnat frågetecken efter sig, inte enbart pga den
mytomspunna lasten, utan även eftersom lokalbefolkningen inte fick
delta i räddningsarbetet. Räddningsarbetet försenades och de
flesta ombordvarande avled.
Ann Rosmans styrka är detaljerna. Här
är det svårt att veta när de historiska händelserna övergår i
fiktion, eftersom så mycket av texten och personerna tar avspark i
verkligheten: 1916, 1977 och nutid. Folklore och vidskepelse från
öarna får också plats och ger romanen ett skimmer av mystik. En
ensam kvinna i ett gammalt långhus fascinerar mig. Så även den
svenska dykaren, Bosse, som nu är försvunnen. År 1977 fann han sin
kärlek på ön, men han var gift och återvände till fru och barn.
Och nu, långt senare, återvänder han och försvinner till havs.
Polisernas relationer får stå
tillbaka och det är uppfriskande eftersom nästan alla deckare av i
dag grottar ner sig i polisernas privatliv och tillkortakommanden.
Handlingen på sjuttiotalet har också
verklighetsbakgrund. Dykaren Bosse heter egentligen Anders och är
den som invigt författaren i dykningens alla faror och hur man
experimenterade med dykarnas säkerhet för ekonomisk vinning och
utsatte människokroppen för okända följdverkningar när tiden för
trycksättning förkortades. Dykarna var försökskaniner och många
av dem lever inte i dag.
 |
| Bild från Wikipedia |
Historien är alltid närvarande i
berättelsen och när Bosse besöker museet och ser en uppstoppad
garfågel, måste jag bara slå på nätet för att också själv få
se den utrotade fågeln. Så mycket skada vi människor gjort som
utrotat så många arter i faunan, genom jakt och penninghunger.
Det är en fängslande berättelse som
stannar kvar i mitt minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar