Litterärt är Felicias
bok riktigt bra, däremot känner jag en viss motvilja mot hennes
sätt att skildra sin familj. Det är uppenbart att Felicia har
problem, jag hoppas att hon genom att skriva boken kan komma till ro,
få ett avslut och gå vidare med sitt liv.
Felicias upplevda sanningar kastas i fragment fram i boken, huller om buller. Dramatiken är ständigt närvarande och fragmentens slutmeningar tvingar mig att läsa vidare.
Vårt minne är inte ett statiskt fotografi av ett visst ögonblick. Minnen förändras och förvrängs. Tar vi fram och ältar de mörka minnena blir de mörkare och hotfullare, byter kanske t.o.m. skepnad. Samma sak gäller våra ljusa och lyckliga minnen, vårdar vi dem blir de ljusare och lyckligare. Det gäller att prioritera och samla på de ljusa minnena.
Jag tror inte att Felicias bok är en absolut sanning, det är hennes sanning och ingen annans. Hatkärleken till modern, där hatet får ta alltför stor plats, tär på Felicias sinne och även hennes omgivning.
När jag läser boken får jag en känsla av att Felicia och hennes mor är mer lika varandra än hon anar. I Felicias berättelse verkar båda vara halsstarriga och problemfyllda.
Felicia är inget maskrosbarn, hon är en späd förgätmigej, som söker en växtplats omgiven är andra förgätmigej-plantor, skyddad från livets hårda vindar, där hon kan få sol, näring och kärlek i lagom mängd.
Slutuppgörelsn i boken är moderns fiktiva begravning där Felicia inte fäller några tårar. Läs gärna boken, den är god litteratur, men ta den med en stor nypa salt!
ISBN10: 9185849685
ISBN13: 9789185849680
Adlibris Bokus
3 kommentarer:
Även jag står på kö för att läsa boken. Är det inte så med de flesta sanningar att den är ens egen och att det kan finnas många sanningar om samma sak
Längtar tills jag ska läsa den
kram
Usch, vad kallt att skriva om sin mors begravning, det luktar att hon själv har störst problem..
Viola, Morre tycker att du sammanfattade boken på pricken. Den var lättläst trots alla bottnar.
Skicka en kommentar