Louise Doughty är en författare jag
inte tidigare läst. Det här är hennes sjunde roman och den har
blivit översatt till mer än tjugo språk. Jag kan förstå det, den
är oerhört intressant även om jag inte skulle vilja placera den i
thrillerkategorin.
Berättaren är en mogen kvinna, Yvonne
Carmichael, framgångsrik forskare inom genetiken. Hon blir kallad
till Houses of Parliament och håller ett anförande i ett av
utskotten, och just denna dag råkar hon på en man som av någon
anledning, som hon själv inte kan förklara, intresserar henne. Hon
vet inte vad han arbetar med, inte vad han heter och ändå följer
hon med honom när han vill visa henne ett underjordiskt kapell. De
har sex. De fortsätter att träffas och har sex på obskyra ställen.
Yvonne är lyckligt gift och har
utflugna barn. Hon hävdar bestämt att hennes äktenskap är
lyckligt. Hur kan då detta hända? Kan man älska två personer
eller bedrar hon sig själv?
Boken ställer många frågor och visar
på hur en besatthet kan leda till en katastrof - men vad vi som
läsare har att gå på är Yvonnes upplevelser, hennes uppfattning av älskaren, av familjen, av rättegången, av advokater, av åklagare, av vittnen. Jag hade
nog gärna haft en annan ingång också, gärna fått både den äkta
mannens och älskarens upplevelser.
Boken börjar i rättegångssalen,
sedan berättar Yvonne bakgrunden, för att i bokens andra halva
återvända till rättegången. Jag gillar sättet att berätta
historien, att få en liten pusselbit i taget och att vilseledas lite
lätt. Boken är ingen bladvändare, även om den triggar till
fortsatt läsning. Jag läste den bitvis och det tog flera dagar.
Yvonne ger oss många tankar och funderingar över verklighet och
fantasi, att det som sker i vår egen hjärna kanske inte är den
verklighet som andra uppfattar, och jag tänkte bjuda på ett litet
kort citat:
”Jag kan inte tro att vi hade sex i
Houses of Parliament. Jag kan knappt tro att vi hade sex över huvud
taget. Den där intensiva känslan, yrseln i det hela, som om jag
stoppat ansiktet i en bukett liljor med så ljuvlig doft att jag blev
svimfärdig – det var så det var. Var det lycka? Var det allt det
var? Eller var det ett slags beroende, av berättelsen, av dramat i
det vi gjorde? Om det var en film var vi stjärnorna.”
Allt som allt är boken helt underbar,
berättelsen skrider långsamt framåt, så den läsare som förväntar
sig en förtätad spänning på varje sida kan bli besviken. Jag
älskar boken, men jag tog mig an den utan att ha läst vare sig
baksidestext eller andra omdömen och jag blev fast efter några få
sidor. Jag skulle nog inte valt boken i bokhandeln, jag uppfattar
omslaget som lite tråkigt. Men, nu har jag fått upp ögonen för
den här författaren.
Tack, Forum, för recensionsexemplaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar