Svinen - Carl-Johan Vallgren skriver som Lucifer

Jag har precis läst ut Carl-Johan Vallgens (eller Lucifers) andra noir-thriller och känner mig något ambivalent. Så mycken svärta, så mycket elände med ljusglimtar som blir just det – snabba solreflexer innan molnen åter drar fram över berättelsen. Det här är ingen deckare, här finns inga andra poliser än ”Kapten klännings” gelikar. Här finns prostituerade, knarkare, rånare och så huvudpersonerna som är sprungna ur denna miljö: Katz, Jorma och Eva.

Droghungern är alltid närvarande i antihjälten Danny Katz liv och får honom att ta kontakt med sin gamla langare. När sedan langaren hittas död av en överdos fattar Katz misstankar och börjar leta efter langarens flickvän som verkar ha försvunnit. Jorma försöker förstå varför det rån han och några kompisar skulle utföra mot en värdetransport verkade vara en fälla där hans kumpan sköts till döds – en regelrätt avrättning som Jorma bevittnade. Medan Eva, som nu är åklagare, samarbetar med finanspolisen i Bosnien. Inte heller hon är befriad från det gamla begäret, men hon har bytt ett missbruk mot ett annat.

Så småningom sammanstrålar de tre vännernas vägar.

Jag undrar om Vallgren har valt pseudonymen Lucifer för att ytterligare förstärka svärtan i berättelsen, för visst kunde historien gott vara skriven av mörkrets furste. Men, den är onekligen väldisponerad och väl genomarbetad, det är nästan så att den blir trovärdig, men bara nästan.

Boken stöter bort mig i början, de första femtio sidorna handlar om rånet, redan där var jag på väg att lägga bort boken. Sedan kom jag igång med läsningen, men för mig var det ingen blandvändare, utan jag tog mig an boken i små bitar för att sedan när jag kom till slutet utbrista: Men, så kan man väl inte göra med sin huvudperson? Eller, är det en cliffhanger för att få mig att läsa nästa bok?

Adlibris inbunden ljudbok Bokus inbunden e-bok

Skuggpojken - Lucifer (Carl-Johan Vallgren)

Deckarförfattarna blir fler och fler - kända och okända författare dras till genren, kanske för att det är där de stora försäljningssiffrorna finns. Lucifer är en pseudonym, eller kanske inte eftersom det klart framgår vem som har skrivit, nämligen Carl-Johan Vallgren. Upplysningen finns på omslagets invikta flik. Nåja, Lucifer har ju en dragning till det mörka och hör hemma i religioner och i boken stöter jag på voodoo.

Allt tar sin början när en pappa är på hemväg med sina två små pojkar Kristoffer och Joel. Kristoffer har varit på barnkalas och pappa har passat på att ta sig några öl under väntetiden. Han är försenad till middagen. Barnvagnsrampen till spåret på tunnelbanestationen ser brant ut och pappan beslutar att ta hissen. Kristoffer vill ta trappan. Lillkillen kinkar och skriker i vagnen. Då kommer en kvinna fram och erbjuder sig att ta Kristoffer i hand uppför trappan och vänta med Kristoffer tills hissen kommer till perrongen. Det är sista gången någon ser Kristoffer.

Boken börjar riktigt gastkramande, något värre än ett litet barn som försvinner finns inte. 40 år senare händer det ofattbara, Kristoffers lillebror Joel försvinner också. Hans fru kontakter Danny Katz (huvudpersonen som vi får möta igen i kommande böcker). Danny Katz har gått på tolkskola tillsammans med Joel, men de har inte haft någon kontakt efteråt. Danny har sjunkit ner i drogträsket och upp igen i omgångar, som väntat en riktigt nergången men intelligent kriminalromanhjälte.

Nu börjar en mardröm när Danny inser att han endast har involverats för att misstänkliggöras som mördare. Allt finns planerat och planterat, mordvapen med fingeravtryck, dna m.m. och Danny tvingas gå under jorden. Historien förgrenar sig till Dominikanska republiken.

Boken är välskriven, men jag måste erkänna att den känns som om den följde en utstakad mall för deckare. En riktig bladvändare blir den inte, även om den är thrilleraktigt spännande, intressant och läsvärd. Slutet känns lite krystat och tilltrasslat - inte heller det alltför ovanligt när det gäller den här genren, men visst hade det varit intressantare med ett helt annorlunda och mer trovärdigt slut. Egentligen är det slutet som lite kraschar berättelsen, det blir bara lite för mycket.

Adlibris Inbunden Ljudbok E-bok Bokus Inbunden Pocket