Jag hade aldrig kommit
fram till läsningen av ”Min kamp” om jag inte en dag upptäckt
en förfrågan på Facebook om någon var intresserad av att läsa
boken/böckerna i läsecirkelform. Jag hoppad på. Tänkte att det
får bära eller brista, jag älskar ju att läsa. Jag lånade första
delen på biblioteket och vi ska läsa 200 sidor fram till den 20
denna månad. Men - när jag hade börjat kunde jag inte sluta! Ja,
jag har aldrig deltagit i en läsecirkel förut och jag misslyckades
tydligen totalt i den här. Det ska i alla fall bli intressant att få
de andras synpunkter på boken.
Det var trögt i början,
döden och Karl Ove Knausgårds uppväxt och hans relation med
fadern. En far som han inte förstod sig på. Och däremellan barn
som ska lämnas på dagis. Året är 2008 och det är Knausgårds
andra äktenskap. Han är trebarnsfar.
Jag förstod inte
Knausgårds barn- och ungdomsår i början av boken, jag uppfattade
honom som lite känslokall. Långa meningar, långa stycken och
väldigt få uppdelningar i kapitel. Kanske var jag oengagerad.
Så händer något. Hans
far dör och nu tar han itu med de svåra känslorna. Hatkärlek,
skulle jag beskriva det som - och här kan jag känna igen mig.
Föräldern som aldrig egentligen ser dig, där du inte riktigt duger
- men det är din egen uppfattning! Ingen annans! Tänk bara på ”Felicia
försvann” av Felicia Feldt. Jan Myrdals skildring av sin uppväxt
har jag inte läst.
Föräldrarna är inte de
vi kräver att de ska vara, de är människor som gör så gott de
kan med de erfarenheter de har av livet. Och det är barnens uppgift
att frigöra sig - på alla plan. Kanske i en ideal värld kan de
mötas igen innan döden hemsöker den ena av dem.
Hatkärlek, men i det här
fallet, kanske mer kärlek - det är det som verkligen tar tag i mig.
Kanske är det inte författarens intention, men det är det jag
upplever. Så är det med verklig konst – allt finns hos
betraktaren, eller i det här fallet läsaren. ”Jag är bättre än
du! Jag ska bli något! Du ska få se!” och så händer det.
Föräldern dör och
faller från den oförklarlige främlingen på piedestalen till en
människospillra som går under i alkoholens förstörande värld.
Knausgårds beskrivning av
att komma hem till farmodern efter det att hon hittat hans far död
griper tag. Huset är skitigt i ordets sanna bemärkelse och fullt
med tomflaskor. Han och hans bror skurar samtidigt som de försöker
att inte störa den gamla farmodern alltför mycket. Han gråter och
städar. Städar huset och själen. Gråten kommer helt oväntat. Förfallet är inte bara
huset, det är även människan. Faderns förfall och farmoderns
förfall. Ålderdomen är inte vacker och snart är vi alla där.
Ålderdomen gör inte skillnad på dig och mig.
Ibland är Knausgård
osäker på om hans far verkligen är död. Han hör honom komma i
trappan. Igenkänningen infinner sig hos mig även här. Många,
många gånger högg det tag i mig: ”Jag har glömt att ringa min
mamma!” - Flera månader efter hennes död.
"Jag börjar visst virra
lite", säger farmodern. Hon luktar piss och det blir pölar under
stolen. Hur ska två unga karlar få henne tvättad?
Jag ser mitt eget förfall.
Minnet som inte längre är vad det varit. Och det är nog det som är
stor litteratur: Att beskriva livet så att dina läsare kan känna
igen sig ibland. Och det existentiella i att barn både idealiserar
och inte förstår sina föräldrar och sorgen när barnet inser det
inte var på det sätt som barnets ögon uppfattade det. Föräldern
var en människa, varken mer eller mindre. Och kravet barnet ställde
var kanske för högt.
Barn är till låns, men
föräldrar är också till låns.
När jag läser vad jag
skrivit så låter det som det här är en tung bok att läsa, så är
det inte! När Knausgård skriver om att alla hem har en speciell
doft/lukt och när barnet Knausgård kommer hem kan han känna i
luften att nu är farmodern på besök, då kommer jag ihåg min egen
barndom i byn. Alla hem hade olika luktförnimmelser och jag skrattar
när jag tänker på när min äldre syster berättade att när hon
kom hem från skolan, så sniffade hon på köksstolarna och visste
precis vilka som varit på besök hos vår farmor. Kanske är det tur
att vårt luktsinne blir sämre när vi växer upp.
Det finns fem delar till
att läsa, men nu måste jag ta en paus och läsa något annat. För
den här boken berör - djupt!
(Har du läst boken? Dela gärna med dig av din upplevelse av den till mig!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar