Den femte deckaren om Fredrik Broman
och hans kollegor vid polisen i Visby är härmed avverkad. Fredrik
är nu tillbaka på jobbet efter den hemska olyckan och det har
förflutit nästan två år. Nu ska han återgå till yttre tjänst
och han känner sig lycklig. Jag fastnar direkt i den här boken.
Pocketboken jag läser har 460 sidor och jag fångas helt av
historien som berättas utan onödiga hopp i tiden. Här skrider
berättelsen framåt i maklig takt, men spänningen hålls ändå
levande.
En familj med två barn har varit på
semester och under tiden har de hyrt ut sitt hus på Fårö. Redan
när de kommer in i huset känner Malin att något inte är som det
ska. Det är inte städat, soporna är kvar, det saknas saker i
skåpen, men vad värre är: något har skitit i barnens leklåda.
Familjefotografiet med deras ögon utstuckna blir droppen som får
Malin att skrika rakt ut. Malin och Henrik vänder sig till polisen.
Det är lätt att ta till sig
berättelsen, för vem förstår inte paniken som uppstår. När
sedan ett av barnen plockas upp från skolan av en okänd kvinna kan
vilken förälder som helst sätta sig in i situationen. Nu måste
även polisen erkänna att familjen är i fara, även om barnet
blivit avsläppt och återvänder till fots. Men ingen har ändå
räknat med konsekvenserna.
Jag upplever Fredrik som lite tråkig
och mer grubblande än vanligt i den här boken. Han kämpar med
tröttheten, som följer på en hjärnskada. Ninni har stått vid
hans sida under konvalescensen, men de verkar leva lite sida vid sida
med varandra. Ett familjeliv som inte heller det avviker från det
normala. Det är framför allt författarens realistiska sätt att
berätta som gör att jag gillar hans böcker. Allt är inte
trovärdigt, men mycket ligger så nära det verkliga livet det är
möjligt i en fiktiv berättelse.
Jag tror författaren har inte bara
sneglat på Arbogamorden utan också lite på filmen ”Farlig
förbindelse”, åtminstone är det Glenn Close jag tänker på även
om det inte här finns någon kokt kanin. Poliserna har också de den
tanken, men Henrik verkar inte ha haft några förbindelser, så de
går långt tillbaka i tiden, tiden innan Malin, för att hitta
ledtrådar.
Här visas hur svårt polisernas arbete
kan vara när de inblandade inte talar om allt, när de sorterar
undan upplevelser och handlingar som de själva anser är oviktiga.
Upplösningen blir därför något oväntad för läsaren, men
återigen, är det inte så livet är.
Jag gillar den här boken! Det var
också den sista av de fem böcker av Håkan Östlundh om fanns i de
fyra kassar jag hämtade hos en bokälskare som städade hårt i
bokhyllan. Jag ska dyka ner i en påse och se vad jag hittar som
nästa bok att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar