Sekten på Dimön – Mariette Lindstein

Jag har läst så mycket om den här boken på nätet och hela tiden har jag värjt mig, alla andra verkar ha läst den. Jag vill ofta läsa äldre böcker, låna på bibliotek, för min åsikt är att en bok ska leva länge. Bara för att en bok är äldre är den inte utsliten. Innehållet är inte slitet och ingen kan läsa alla nyutkomna böcker. Jag läser dock alltid nya böcker som hamnar i min brevlåda från förlag, men jag beställer aldrig ett recensionsexemplar.

Till slut föll jag till föga när jag såg den här i bibliotekshyllan. Själva ämnet är intressant, men jag tror jag hade lite för höga förväntningar. Jag trodde det var en thriller, men det var det inte. Det var en väldigt intressant roman om hur det kan gå till när man fastnar i en sekt utan att själv förstå det.

Jag blir lite uttråkad stundtals när jag läser den, den är så förutsägbar och jag irriteras av mesigheten hos sektmedlemmarna. Samtidigt förstår jag att historien måste vara så här utdragen, annars så hade andemeningen (hur du kan fastna i en sekt) gått förlorad. Jag förstår att ett grupptryck förändrar människor, och alla vill höra till, men att en grupp människor accepterar en så störd chef eller ledare, det har jag lite svårt för att ta in. Även om förändringen kommer långsamt, så borde ju sektmedlemmarna ha varandra och göra uppror? Alla - män likväl som kvinnor - ser sig som ensamma och vågar inte lita på någon. Vill bara höra till och lyda och behaga. Bli någon som ledaren ser och uppskattar och älskar. Lite som en kvinna som fastnat i ett förhållande med en kontrollerande man som långsamt begränsar henne med psykisk misshandel som gör att vänner försvinner och hennes människovärde sakta bryts ner innan den fysiska misshandeln börjar.

Ledaren benämns som karismatisk och får kvinnorna att darra av åtrå redan från början. Här har jag svårt att hänga med i svängarna. Dessutom verkar han ju ha samma kraft när det gäller kvinnor utanför sekten, men inte vad gäller männen. Är vi kvinnor vara så våpiga? Jag vägrar att tro det!

I övrigt är boken lättläst, men känns lite väl lång. Bitvis undrar jag hur det kommer att gå. Kommer rättvisan att segra, eller är sektledaren för hal, hal som en orm, och kommer därför slinka ur nätet. Kommer Sofia att rymma och kommer hon att klara det? Det är en bok som behöver läsas, om inte annat så för att människor ska känna igen förtryck och förstå när deras livsutrymme inskränks. Det är inte alltid man gör det, när ens egna åsikter begränsas. Det är just långsamheten, lite i taget, som är förödande och så den grundläggande åsikten som tutats i oss att man bör se det bästa hos varje människa. Hallå religionen - det ska man inte!

Författaren Mariette Lindstein var själv knuten till Scientologerna under tjugofem års tid, så hon vet vad hon skriver om.

Det är inte bara unga människor som dras till sekter, alla kan åka dit, det beror bara på i vilket skede av livet man är just då. Det gäller att upptäcka var man hamnat och inte bara följa blint utan hoppa av så fort som möjligt. Ju längre tiden går, desto svårare blir det att ta sig ur.

Boken har ett förord av leg psykolog Håkan Järvå. Författaren har även skrivit en uppföljare som heter Sekten som återuppstod. Jag kommer att låna den också, det är ett intressant ämne och den här gången förväntar jag mig inte en spänningsroman.

Så, go vänner, jag rekommenderar att ni läser den här boken, trots mina reservationer!

Adlibris Pocket Bokus Inbunden  Pocket  E-bok MP3-bok