Året är 1993. Hedwig Hannelore
Maurer, född 1922, tittar ut genom sitt fönster på Södermalm. I
dubbla led marscherar de fram, skinheadsen. Sieg heil! Sieg heil!
ekar mellan husen. Hon vacklar till, känner en smärta i högerarmen.
Ska allt upprepas igen?
Molnfri bombnatt är en roman som
utspelar sig under andra världskriget. Det är en roman som griper
tag, håller fast och får hjärtat att krympa i bröstet. Hedwig
minns och berättar. Hur det var att växa upp när hennes
socialdemokratiske far fängslades och sändes till arbetsläger. Hon
var bara elva år.
Hon gick med i BDM (Bund Deutscher
Mädel, för flickor 14-18 år) motsvarigheten till Hitlerjugend,
uppmanad av sina föräldrar redan år 1933 och uppmanades att aldrig
tala om vad som sas hemma. Föräldrarna trodde att det skulle ge ett
visst skydd.
Hon börjar tro på Hitler och det hon
får höra. Vid sjutton års ålder träffar hon Wilhelm, SS-man som
arbetar vid koncentrationslägret Dachau. Han bryr sig inte om att
Hedwigs far sitter i koncentrationsläger. De blir kära. Wilhelm
krigsplaceras i Polen. De får inte gifta sig, Hedwigs bakgrund är
ett hinder, och en lämpligare hustru väljs åt honom av partiet.
Hon möter sin livskamrat i Sverige.
Hur kan hon förklara för Evert att hon varit nazist. Hur ska han
förstå?
”Jag var ung, jag ville leva. Jag
ville inte dö med demokratin och socialismen och allt annat som
Hitler hade dödförklarat.”
Det är först nu, i gamla dagar, som
hon kan berätta allt för oss läsare. Hon berättar om hur kriget
påverkar de civila, hur svårt det är att få information och hur
vi anpassar oss för att överleva. Och om stor kärlek. Jag blir
fångad tidigt i boken – jag kunde knappt släcka lampan.
Romanen utgavs redan 2004, men finns
fortfarande i handeln, både som bok och e-bok – och på biblioteket, där jag hittade
boken. Det är en av de mest fängslande och gripande romaner jag
läst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar