Styckerskan från Lilla Burma – Håkan Nesser

Håkan Nesser är en bra författare och han har kläm på boktitlar. Styckerskan från Lilla Burma, det sätter verkligen fantasin i rörelse. Den här deckaren, annonserar författare, är den sista i serien om polisen Gunnar Barbarotti i staden Kymlinge. Lite synd kan jag tycka för jag gillar polisen.

Men som i så många andra deckare så består ramverket ofta av en manlig polis med en kvinnlig kollega, båda med personliga problem på hemmafronten, det behöver inte vara den här konstellationen, men äktenskapliga problem och en viss melankoli finns ofta hos huvudpersonerna. Det som skiljer Nessers deckare från en del av de övriga är avsaknaden av blodiga och bestialiskt beskrivna mord – Nesser gottar sig inte i hemskheter, visserligen händer bestialiska saker, men de kommenteras inte nämnvärt – och handlingen för långsamt framåt, ibland tror jag varken läsaren eller författaren riktigt har klart för sig hur berättelsen ska sluta.

Håkan Nesser är en fantastisk historieberättare med ett alldeles eget berättarspråk, det är njutbart att läsa hans alster. Det är både ljus och mörker och hans gestalter får liv och blir trovärdiga. Jag förlåter honom för den mystiskt egendomliga och lite svårtillgängliga romanen Himmel över London, hyllad av många kritiker, men lite oförståelig för gemene man.

Här börjar boken med att Barbarotti vaknar en morgon invid sin Marianne. Hon har dött en naturlig död under natten. Sorgen drabbar honom hårt och sorgearbetet löper som en röd tråd genom boken. När han så småningom återvänder till arbetet tilldelas han ett cold case av sin chef. En man som försvann, men aldrig återfanns. Det enda som skiljer försvinnandet från många andra försvinnanden är hans sambo, känd som Styckerskan från Lilla Burma. Kvinnan har avtjänat ett långt fängelsestraff efter det att likdelarna av hennes man hittades i skogen, nära hemmet. Hon erkände och dömdes. Efter fängelset träffade hon en man som hon sammanbodde med några år innan han mystiskt försvann när han skulle köpa en tidning. Inget brott kunde bevisas och fallet förblev ouppklarat.

Nu misstänker Barbarotti, men fog kan man förstå, att han fått detta fall som arbetsträning, men han beslutar sig ändå för att sätta sig in i fallet, eller fallen, eftersom han tror att det ena kan hänga ihop med det andra. Däremellan besöker han sin sorgeterapeut. Han försöker få kontakt med Marianne och hoppas att han i alla fall ska drömma om henne, men inget händer. Men, så en dag hör han hennes röst och hon berättar att hon skrivit ett brev till honom. Efter många och krävande samtal med Gud Fader får han reda på att brevet ska komma till honom på torsdag. Han åker hem mitt på dagen för att titta i brevlådan, och ja, herregud, där finns ju ett brev.

Samtidigt arbetar Barbarottis kollega Eva Backman med ett fall där en sverigedemokrat avlidit, han misstänks ha blivit förgiftad. Det är lite inne i dag att ha en sverigedemokrat i berättelserna. Här visar spåren att mannen intagit en måltid tillsammans med en vän eller besökare, men vem denna person är vet ingen.

Styckerskan visar sig vara en trevlig äldre kvinna och Barbarotti blir både imponerad och lite charmerad av henne. Han för ett långt samtal med henne på ett pensionat i Vilhelmina och bildar sig en uppfattning om vad som egentligen hänt. Vi läsare vet att hans gissningar är riktiga, för parallellt berättas styckerskans historia.

Det är en underhållande läsning på hela 442 sidor, ibland är det skönt att koppla av med en riktigt välskriven historia. 

Adlibris Bokus